Ett lands utveckling kan bedömas efter hur vi behandlar våra medborgare, alla medborgare inklusive barnen. Det blir ett mått på hur långt vi nått i demokratisk utveckling och det är känt att demokratiska länder är mer framgångsrika än andra, sannolikt beroende på att man utnyttjar alla människors potential.
Efterhand har det gått upp för oss att våra barn måste ha långtgående rättigheter redan som små, för att de ska kunna utvecklas till goda medborgare. I engelskan talar man om de tre P:na, Provision – Protection – Participation, som betyder att möta barns behov, att skydda barn från fara och att låta barn vara delaktiga. Att fråga barn om deras åsikter och att låta barnen vara delaktiga i beslut som rör deras livsvillkor är av sent datum.
Denna diskussion blev aktiv först under förarbetena till FN:s barnkonvention, som kom 1989. Även inom vetenskapen var det ytterst ovanligt före 1980-talet att man frågade barnen själva, när man gjorde studier om deras liv. Som exempel på detta kan nämnas att inte ens barn i 15-16 årsåldern tillfrågades om sina levnadsförhållanden förrän i mitten av 1990-talet.
Många av oss, som behandlar barn eller tar beslut som är viktiga för barns liv, gör detta i all välmening och oftast med ett barnperspektiv.
Men vi har inte i tillräckligt hög grad tagit till oss barnets perspektiv baserat på dess rättigheter, och anledning till detta är oftast att vi inte har rätt kompetens. Vi vet inte, och barnen vet inte, vilka rättigheter som de är tilldelade.
Det är lätt att finna exempel på detta i exempelvis sjukvården. Trots att det i dag är väl dokumenterat att de flesta barn är mer rädda för smärta än för den sjukdom de har, får de inte tillräcklig smärtlindring. Aktuella internationella studier visar att hälften av alla sjuksköterskor som arbetar med barn, tror att barnen överdriver sin smärta.
Det är också känt att drygt hälften av alla barn upplever svår ångest för smärta inför operationer. Tar man inte detta på allvar, kommer barnen att visa mera stressymtom efter ingreppen, samarbetet med personalen blir sämre och läkningsförloppen förlängs. Över huvud taget blir behandlingstiderna längre och komplikationerna flera när barnen själva inte är delaktiga om beslut som rör deras hälsa.
Kommunerna möter barnen i deras vardag, främst genom förskola och skola. Örebro kommun har framsynt arbetat med tolv andra kommuner för att stärka barnens rättigheter. Genom kollegial granskning och erfarenhetsutbyte har man har försökt finna rimliga metoder för att stärka barns och ungdomars inflytande och strävat efter att barnkonventionen får genomslag i de kommunala styrprocesserna.
Det saknas fortfarande kunskap hos professionella inom landsting, kommuner, statliga myndigheter och inom den privata sektorn där man arbetar med barn. Få arbetar med kvalificerad utbildning om barnets rättigheter och även inom universiteten är kursverksamheten i detta ämne sporadisk. En av de få institutioner som kontinuerligt undervisat om detta sedan flera år är Barnrättsakademin vid Örebro universitet, som stöds ekonomiskt av Örebro kommun, Örebro läns landsting, och Örebro universitet.
Kurserna når successivt ut till allt flera och eleverna har kommit från Ystad till Haparanda. Den samverkan mellan universitet, näringsliv och arbetsmarknad som rektor vid Örebro universitet, Jens Schollin, nyligen skrev om som en vinst för hela samhället tar för Barnrättsakademin sin form som uppdragsutbildningar.
Det tar många år att utveckla och stabilisera en verksamhet av det här slaget och successivt arbetar vi oss fram mot ett allt mer kvalificerat kursutbud och flera uppdragsutbildningar gentemot statliga myndigheter och andra organisationer. Dessutom finns ett gryende forskningssamarbete med universitetet i övrigt, där vårt mål är att all forskning som berör barns livsvillkor och utveckling ska göras med ett barnrättsperspektiv. Detta kan efterhand profilera Örebro både nationellt och internationellt som ett universitet, där man prioriterar mänskliga rättigheter med tonvikt på barnen. Denna strävan är också helt i linje med regeringens nya nationella strategi för att stärka barnets rättigheter som Riksdagen godkände 2010. Här står att ”beslutsfattare och relevanta yrkesgrupper ska ha kunskap om barnets rättigheter och omsätta denna kunskap i berörda verksamheter”.