Den svenska lagstiftningen rörande rättsmedel på området för offentlig upphandling bygger på EU-direktiv vars syfte är att säkerställa att upphandlingsreglerna tillämpas korrekt och att beslut i strid med dessa bestämmelser ska kunna upphävas och ersättning kan ges till dem som skadats av överträdelserna. År 2007 antogs ändringsdirektivet (2007/66/EG) som i huvudsak har två syften, dels ska det hindra upphandlande myndigheterna från att skynda sig att teckna avtal i syfte att undantränga möjligheten till överprövning, (race to signature), dels ska det införa effektiva sanktionsmöjligheter vid otillåtna direktupphandlingar. Direktivet innehåller därför bestämmelser om bland annat avtalsspärr, möjlighet att ogiltigförklara upphandlingsavtal och en särskild upphandlingsskadeavgift. Ändringsdirektivet implementerades i svensk rätt genom ändringar i LOU och LUF och trädde i kraft den 15 juli 2010. Skyldigheten att tillämpa avtalsspärren och möjligheten att ogiltigförklara upphandlingsavtal talar i teorin för att myndigheterna inte längre kommer skynda sig att teckna avtal och att problemet med otillåtna direktupphandlingar borde vara löst. Ändringsdirektivet har därmed bidragit till en förbättring av sanktionsmöjligheterna vid överträdelser av upphandlingslagstiftningen. I praktiken fungerar dock inte rättsmedlen alltid effektivt, proportionellt eller avskräckande och det största problemet är fortfarande otillåtna direktupphandlingar.