Introduktion: Uppvärmning har väldokumenterade positiva effekter på idrottsprestation och används av de flesta idrottare och tränare. Trots detta finns det få tydliga rekommendationer om hur en uppvärmning kan se ut i praktiken och forskningen omkring hur en uppvärmning bör vara utformad i samband med löpning över medel- och långdistans är idag mycket begränsad. Syfte: Uppsatsens syfte är att undersöka och jämföra effekten av två olika uppvärmningsstrategier (Upp60 och Upp200) på duration och hastighet vid medeldistanslöpning, effektiviteten av aerob metabolisk rekrytering, hjärtfrekvens och upplevd ansträngning, hos vana löpare. Metod: En experimentell studie med cross-over design har genomförts. Nio deltagare (37 ± 10,3 år, 75,2 ± 8,9 kg, 179,2 ± 7,6 cm, VO2max 53,2 ± 7,3 ml/min/kg), två kvinnor och sju män, genomförde ett introduktionstillfälle med VO2max-test och två testtillfällen. Vid båda testtillfällena genomförde deltagarna antingen Upp60 eller Upp200, i randomiserad ordning, och efterföljande enkilometerslopp. Vid det ena tillfället fick deltagarna genomföra en uppvärmning med korta stegringslopp (Upp60) och vid det andra tillfället fick de genomföra en uppvärmning med långa intervaller i tävlingsfart (Upp200). Vi mätte tid på en kilometers löpning, parametrar för VO2kinetik (amplitud och tau), hjärtfrekvens och upplevd ansträngning. Resultat Vi hittade inga signifikanta skillnader i påverkan på prestation (tid), parametrarna för VO2kinetik eller HF av en uppvärmning med korta stegringslopp (Upp60) alternativt en uppvärmning med långa intervaller i tävlingsfart (Upp200). I andning efter avslutad uppvärmning skattade deltagarna en högre upplevd ansträngning på Borgskalan (6-20) efter Upp60 än efter Upp200. Slutsats: Vår slutsats resulterar i att ingen av uppvärmningsstrategierna är att föredra mer än den andra inför ett medeldistanslopp.