Kapitlet tar upp folkhögskolans pedagogik och gör jämförelser mellan hur pedagogik i bred mening beskrivits från folkhögskolans tidiga till sentida historia. Pedagogik definieras i texten som undervisningens mål och metodik. I genomgången framkommer att särartsfrågan funnits med från början, det handlar om fostran och att bygga människor med hjälp av tidiga pedagogiska idéer och miljöer. Historien visar att folkhögskolans pedagogik varit en viktig fråga för skolformens identitet. De pedagogiska frågorna har synbart hanterats flexibelt utifrån vilka resurser som funnits på plats och efter vad situationen krävt. Folkhögskolan har också hävdat sin alternativa status mot andra skolformer och detta arbete är sannolikt ett viktigt kriterium för dess nutida vitalitet och existens. Folkhögskolans tradition beskrivs som stark och det faktumet har vid flera tillfällen i historien irriterat de mer reformvänliga krafterna inom folkhögskolan. De som inom eller i folkhögskolans närhet ivrat för förändring har ofta funnit att folkhögskolan inte enkelt ställer in sig i ledet. Sen 1990 talet har folkhögskolan ställts inför nya diskussioner om dess funktion och identitet vilka kan få stora konsekvenser för de pedagogiska frågorna. Återigen ställs folkhögskolan inför samhällsförändringar som ökar trycket på att folkhögskolan skall anpassa sig. Men som historien visar, det återstår att se vem som anpassar sig.