Utifrån några exempel på modern forskning inom olika ämnesdiscipliner kring frågor om platsens betydelse, om minne och hemkänsla, kommenteras några texter av Selma Lagerlöf där just minnen, längtan tillbaka och associationer till hemorten klart uttrycks. Några jämförelser görs helt kort med vår samtids migration och människors fysiska uppbrott från tidigare livsmiljöer.
Syftet är primärt att ytterligare belysa hur Lagerlöfs verk på ett konkret plan är knutna till en specifik plats – barndomens formande plats där identitetens grund läggs. Gaston Bachelard skriver: ”Det rum som intas av föreställningen kan inte förbli ett likgiltigt rum […] Det är upplevt. Och det upplevs inte bara genom att det bejakas utan med alla föreställningens delvärden.” Djuppsykologiska tolkningsförsök undviks dock, och i studien kommenteras främst texter som tar upp frågeställningar om hem och minnen på ett uttalat sätt.
Episka förlopp är oftast viktigare än deskriptioner av hembygdens natur hos Lagerlöf, något som konstaterats av tidigare forskning och bekräftats av författarinnan själv. Ett antal kortare realistiska naturskildringar kommer emellertid att särskilt lyftas fram, då landskapet har stor betydelse för vad som kan kallas ”sense-based memory”. Detta gäller inte minst barndomens starka och livskraftiga intryck. Historikern Simon Schama konstaterar också att ett landskap delvis är ett verk av intellektet. Scenerier ”är uppbyggda av lagrade minnen i lika hög grad som av lagrade bergarter.” En plats är mer än enbart ett fysiskt rum. Minnet ses som en totalitet av konkreta erfarenheter med känslomässiga kopplingar och tidsöverskridande konstruktioner. Det förlorade kan räddas över i konst, samtidigt som jaget i någon mening kan helas.