Den här uppsatsen handlar om de könsstrukturer som råder på det teaterestetiska programmets första år på en gymnasieskola. Jag har tittat på varför, eller varför inte, könsmönstren bryts eller följs. Orsaken till detta är att det är en mycket speciell grupp människor och flest kvinnor som söker sig till teaterarbetet. I teaterarbetet är det nödvändigt att våga ta stor plats, något män i vanliga fall är bättre på. Nödvändigt är också att lära sig att fördjupa sig i olika rollers känsloliv och relationer. Relationer och inlevelse i andra människors känsloliv är något kvinnor i vanliga fall anses bättre på.

Jag har undersökt detta genom intervjuer, observationer samt en dramalektion innehållandes olika värderingsövningar. Metoden jag använt mig av är en fallstudie där jag använt mig av triangulering.

Jag har kommit fram till att eleverna i klassen jag studerat följer de rådande könsmönstren när de talar om eller reflekterar kring sig själva. Även i det sociala samspelet följer de könsstrukturerna, men bryter dem i flera avseenden. I själva teaterarbetet är det vanligast att det typiska mönstret bryts då arbetet i sig kräver både manliga och kvinnliga egenskaper.