Syftet med denna uppsats är att problematisera barns lek där barn i leksvårigheter fokuseras. Här undersöks vilka perspektiv pedagoger utgår ifrån gällande barn i dessa svårigheter där särskilt fokus ligger på det individcentrerade respektive det relationella perspektivet. Uppsatsens frågeställningar är;

Hur beskriver pedagoger sin syn på lek och hur anser de att leken kan användas som ett redskap i arbetet med förskolebarn i leksvårigheter? Hur motiverar pedagoger användandet av lek utifrån olika teorigrunder för lek?

I det individcentrerade perspektivet står individens utveckling och personlighet i fokus och här studeras barn utan att ta hänsyn till sammanhanget där leksituationen äger rum. Perspektivet genomsyras av ett orsakstänkande och beteendet ses som en egenskap hos barnet, till exempel benämns en del barn som inåtvända och utagerande. I det relationella perspektivet läggs stor vikt vid att se barnet i sitt sammanhang. Tonvikten läggs på människors samspel och att interaktion med andra leder till att leken utvecklas.

För att besvara frågeställningarna har en halvstrukturerad kvalitativ intervjustudie genomförts med nio verksamma pedagoger inom förskolan.

I intervjustudien finner vi att samtliga pedagogers syn på lek betonar lekens stora betydelse för barns utveckling samt att lek och lärande hänger intimt samman. Pedagogerna använder sig dessutom av leken i stor utsträckning för att hjälpa barn i leksvårigheter men har delvis skilda åsikter om hur dessa barn kan stödjas. De teorigrunder som framkom under studien var Läroplan för förskolan (Lpfö 98) samt bland andra de två teoretikerna Jean Piaget och Lev Vygotskij.