To Örebro University

I en tid där förmågan att konstruera exakta målskrivningar och välformulerade betygskriterier förefaller dominera många utbildningsdiskussioner, och där frågan om anställningsbarhet ses som central av många, verkar litteraturen ha svårt att motivera sin existens som ett frirum för den enskilde.   

I den här framställningen argumenteras för att skönlitteraturens betydelse ofta undandrar sig alla välmenta försök till fixering och kategorisering. Relevanta listor på litteraturens olika förtjänster har upprättats av många, men enligt min uppfattning finns ett värde i att resonera på ett något annorlunda sätt.       

Presentationen bygger inte på ett avgränsat empiriskt material, men vill visa hur skönlitteraturläsningen kan svara mot djupt personliga behov hos läsare i olika åldrar. Dessa behov behöver inte generaliseras, men kan vara av avgörande betydelse för den enskilde. Därigenom kan läsningen få en indirekt verkan i ett större socialt sammanhang.       

Stöd hämtas från en mängd utsagor av forskare, kritiker och författare. Det argumenteras också för en undervisning där läsaren på olika sätt tränas i att öppna sig för verkets tilltal, och där den konstnärliga texten alltid betraktas som något mer än ett symptom på sin samtids uppfattningar. ”Litteraturen gör liksom konsten motstånd mot tidens arrogans – gör oss sömnlösa i rutinens salar”, skriver kritikern James Wood.       

Läsupplevelsen ses som central i den didaktiska situationen, men ingen motsättning finns mellan detta och uppfattningen att undervisning om litteraturens olika verkningsmedel behöver förstärkas. Olika former av instrumentalisering av skolläsningen måste dock med kraft motarbetas om skönlitteraturen ska kunna bli en positiv upplevelse för allt fler. Detta ses som särskilt viktigt för elever som kommer från hem utan lästraditioner.