The aim of this conceptual paper is to use Axel Honneth's theory of recognition to analyse, discuss and understand the relationship between children and youth in Swedish foster care and their child welfare workers. The discussions on recognition are related to other theoretical perspectives and to empirical examples from interviews and focus groups with foster children and child welfare workers. The article highlights the usefulness of Honneth's theory for understanding the tension between different dimensions of the relationship, and specifically to understand what form of recognition that constitutes the starting point for the relationship. However, the theory needs to be problematised and further developed to serve as a proper analytical tool for understanding this specific context. The article problematises Honneth's approach to childhood and recognition and the understanding of mutuality in caring relationships. Specific attention is given to Honneth's dichotomy between recognition and misrecognition in relation to rights. Conceptual discussions are presented that highlight that the opposite of misrecognition with regard to rights should, in this context, be understood as a dichotomy between categorizing or individualizing recognition.
Syftet med denna teoretiska artikel är att använda Axel Honneths teori om erkännande för att analysera, diskutera och förstå relationen mellan barn och unga i svensk familjehemsvård och deras socialsekreterare. Diskussionen om erkännande kopplas samman med andra teoretiska perspektiv samt till empiriska exempel från intervjuer och fokusgrupper med familjehemsplacerade barn och socialsekreterare. Artikeln påvisar hur användbar Honneths teori är för att förstå spänningen mellan relationens olika dimensioner samt specifikt för att förstå vilken form av erkännande som utgör fundamentet och startpunkten för relationen. Teorin behöver dock problematiseras och vidareutvecklas för att fungera som ett fullgott analytiskt verktyg i förståelsen av den specifika kontexten. Artikeln problematiserar Honneths syn på barndom samt hans förståelse av ömsesidighet i omsorgsrelationer. Särskilt fokuseras Honneths dikotomi mellan erkännande och misskännande när det gäller rättsligt erkännande. Teoretiska och konceptuella diskussioner presenteras som betonar att motsatsen till rättsligt misskännande bör, inom denna kontext, förstås som en dikotomi mellan kategoriserande eller individualiserande erkännande.