Sambandet mellan persontransporter och de globala utsläppen av växthusgaser är väldokumenterat (IEA, 2014; Sims et al, 2014). I Sverige bidrar transportsektorn, och här framförallt personbilstrafik, till en tredjedel av den totala mängden utsläpp av växthusgaser (Naturvårdsverket, 2017). På samma gång anses transportsektorn, och här särskilt kollektivtrafiken, ha stor potential att bidra till att minska den totala mängden utsläpp av växthusgaser (Banister, 2011b; Hultén et al, 2018; Paulsson et al, 2017; Paulsson, 2018). Detta har motiverat att internationella och nationella politiskt uppsatta mål riktar sig mot att begränsa transportsektorns klimateffekter. På den globala nivån är Parisavtalets målsättning om minskade utsläpp för att begränsa klimatförändringens effekter av stor vikt. Genom de så kallade stadmiljöavtalen, som är ett nationellt program i Sverige sedan 2015, kan kommuner och regioner söka medel för att införa åtgärder som ska leda till "energieffektiva lösningar med låga utsläpp av växthusgaser" (Statens författningssamling, 2015). Här är åtgärder för kollektivtrafik ett betonat område. I det här kapitlet är utmaningen om miljömässigt hållbar utveckling för och genom kollektivtrafik den centrala utgångspunkten, samtidigt som detta behöver diskuteras som en del av hållbar utveckling i ett bredare perspektiv. En integrerad syn på hållbar utveckling är en av grundstenarna för de Globala målen antagna av FNs medlemsländer 2015. Mål om hållbara transporter omfattas av de Globala målen, som exempelvis mål 11 i Agenda 2030 vilket handlar om hållbara städer och samhällen (Globala målen och Agenda 2030). Här betonas att kollektivtrafiken är ett viktigt medel för att uppnå social hållbarhet och att utveckla ett "transportsystem för alla" (delmål 11.2). Det övergripande ansvaret för att planera för kollektivtrafik i Sverige ligger på de regionala kollektivtrafikmyndigheterna (RKM). Dessa är dock beroende av att samverka med en rad olika aktörer för att kollektivtrafikplaneringen ska kunna utföras, vilket omfattar kommuner, trafikföretag, resenärsgrupper, handelsföreningar (Paulsson et al, 2018), branschorganisationer, olika myndigheter och angränsande regioner. Den statliga regleringen för regional kollektivtrafikplanering tilldelar RKM en roll som kan liknas vid "processledare" för kollektivtrafiken och som omfattar att organisera för samverkan. Flertalet RKM har som mål att öka kollektivtrafikens andel av de persontransporter som sker. Detta är en utmanande uppgift utifrån den kraftiga tillväxten av den totala mängden personresor. Sett till utvecklingen sedan 1950 har denna ökning i mycket hög grad skett genom ökning av resor på väg varav personbilsresor dominerar. Från 1990-talet kan man dock se en viss andelsökning av personresor med järnväg (Andersson & Eriksson 2017). Ökad pendling till arbetet eller för utbildning är en viktig faktor som driver ökningen av personresor. Det sker över allt längre avstånd (Lindkvist Scholten, 2019) och ofta över kommungränser och regiongränser, något som ställer krav på samordning mellan kommuner och regioner. Detta är bakgrunden till att vi i det här kapitlet riktar ett intresse mot hur samverkan sker mellan dessa olika geografiska nivåer.