Skollagen (1985:1100) påtalar att alla barn ska ha lika tillgång till utbildning oavsett förutsättrningar. Skolan har ett stort ansvar att tillgodose alla individers behov. att styrdokumenten har dessa intentioner har gjort att diagnostiseringen har ökat som en effekt av ekonomiska begränsningar. diagnoser har varit ett påtryckningsmedel vid resurstilldelning inom skola och de elever som idag har resurs har oftast en diagnos. Vi har blivit intresserade av elevers egna beskrivningar av diagnoser i skolmiljön. Syfte med denna uppsats är att öka kunskapen om elevers perspektiv på diagnoser genom barnintervjuer. fokus ligger på att belysa om elever beskriver att deras skolgång förändrades efter att de fått en diagnos.
I uppsatsen behandlas de nationella styrdokument som styr skolans ansvarsområde för barn i svårigheter. Uppsatsen åskådliggör också olika perspektiv som finns inom specialpedagogiken samt olika forskares syn på diagnoser och den historiska bakgrunden till hur man använt sig av diagnoser under 1900-talet.
Intervjustudien visar att stödet till eleverna efter en diagnostisering främst består av kompensatoriska åtgärder. Stöd ur ett relationellt perspektiv förekommer också, men främst på gymnasienivå på anpassad skola.
Studien bidrar med att göra elevers röster hörda. Det framkom i elevernas berättelser att de har insikt om hur skolsituationen skulle kunna förbättras. att lyssna till elever och ta tillvara deras kompetens kan öppna ögonen för hur verksamheter skulle kunna omformas för att bättre möta elever i svårigheter.