Denna artikel ger en historisk överblick över riksdagsdebatterna om slakt i Sverige 1887–1937 och erbjuder en kritisk tolkning av de problemformuleringar som låg bakom synen på dödandet av djur. Särskilt uppmärksammas framställningen av ”de Andras” slakt, det vill säga de slaktmetoder som brukades på landsbygden, av etniska minoriteter som judar och samer, samt den slakt som utfördes för export till andra länder. Slutsatsen är att dessa slaktformer fick oproportionerligt mycket uppmärksamhet på ett sätt som normaliserade majoritetssamhällets köttkonsumtion och beskar utrymmet för kritik av den speciesistiska ordningen som sådan. Den framväxande svenska djurskyddsideologin byggdes delvis av element från nationalistiska och rasistiska diskurser – element som på ett fördolt sätt ofta är aktiva ännu i vår tids djurskyddsdebatter.