År 2005 trädde det nya EU-direktivet 2003/86 i kraft vars syfte är att ge tredjelandsmedborgare som vistas lagligen inom Europeiska unionens gränser rätt till familjeåterförening. Uppsatsen utreder i vilken utsträckning tredjelandsmedborgare bosatta i EU har rätt till familjeåterförening, i och med det nya familjeåterföreningsdirektivet och Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.
Familjeåterföreningsdirektivet har mottagit kritik både från EU:s egna institutioner, dess medlemsstater och sakkunniga inom juridik och migration. Kritiken består i huvudsak av att direktivet är diskriminerande mot homosexuella, sambor, barn, kvinnor samt människor med låg socioekonomisk ställning. Kritiken är till viss del befogad, men är samtidigt en logisk följd av realiteten i EU:s medlemsstater. Europakonventionen ger inte någon direkt rätt till familjeåterförening men Europadomstolens praxis visar på en eventuell utvidgad tolkning, men kan i dagsläget inte sägas bidra till tredjelandsmedborgares rätt till familjeåterförening.