SvJT:s översikter över svensk rättspraxis i försäkringsrätt sträcker sig ända tillbaka till den 1 januari 1928, det vill säga samma dag som GFAL trädde i kraft. Den första översikten, avseende perioden 1928– 1937, publicerades av Phillips Hult i SvJT 1939 s. 232 ff. Därefter publicerade Hult ytterligare tre översikter, nämligen avseende perioden 1938–1941 (SvJT 1943 s. 15 ff.), perioden 1942–1946 (SvJT 1947 s. 494 ff.) samt perioden 1947–1953 (SvJT 1954 s. 638 ff.). Sedermera övergick uppdraget att författa dessa rättsfallsöversikter till Jan Hellner, som även han kom att publicera fyra sådana, nämligen avseende perioden 1954–1959 (SvJT 1961 s. 342 ff.), perioden 1960–1965 (SvJT 1968 s. 289 ff.), perioden 1966–1971 (SvJT 1974 s. 11 ff.) samt perioden 1972–1980 (SvJT 1982 s. 389 ff.). Därefter tycks inte någon ha haft i uppdrag att fortsätta det viktiga arbetet med publicering av dessa rättsfallsöversikter förrän jag fick detta uppdrag under hösten 2014. Den nu föreliggande översikten avser perioden 1981–2015, det vill säga en period om hela 35 år. Med hänsyn härtill har jag valt att på olika sätt begränsa framställningen. En begränsning avser de behandlade rättsfallens inriktning. I den följande framställningen uppmärksammas rättsfall beträffande frågeställningar som är försäkringsrättsliga såtillvida att de gäller tillämpning av något regelverk som tar sikte på privat försäkring. Det kan vara fråga om kodifierade regelverk, exempelvis FAL, FRL, FFML, TSL samt AvtL (som tar sikte på alla slags avtal, däribland försäkringsavtal), men också om allmänna principer, exempelvis de som gäller tolkning av försäkringsvillkor. Däremot behandlas inte rättsfall som gäller tillämpningen av andra regelverk, exempelvis på skadeståndsrättens, skatterättens, utsökningsrättens eller straffrättens område. Och detta gäller även för det fall att den aktuella frågeställningen på något sätt är relaterad till försäkringsförhållanden. Vidare är framställningen begränsad såtillvida att den enbart tar sikte på refererade avgöranden från högsta instans. Notisavgöranden behandlas således inte. Inte heller behandlas underrättsavgöranden eller avgöranden från de olika nämnder vars rekommendationer har ett visst inflytande på försäkringsrättens område. Till det nu sagda kommer att de behandlade rättsfallen kategoriseras, refereras och kommenteras. Däremot görs de inte till föremål för någon mera djuplodande analys. Inte heller görs några hänvisningar till den analys av rättsfallen och där behandlade frågeställningar som återfinns i den försäkringsrättsliga doktrinen. Tidigare översikter över svensk rättspraxis i försäkringsrätt har haft en tämligen enhetlig struktur såtillvida att de olika rättsfallen har hänförts till antingen en kategori beträffande allmänna frågeställningar eller endera av ett antal olika kategorier beträffande frågeställningar som mera specifikt gäller viss typ av försäkring. I den nu föreliggande översikten överges denna struktur till förmån för en struktur som i mindre utsträckning tar sikte på vilken typ av försäkring som är i fråga. I stället har rättsfallen sorterats med hänsyn till vilket regelverk och vilken frågeställning som aktualiseras. Detta medför att rättsfall som berör flera olika regelverk/frågeställningar refereras på flera olika ställen i den följande översikten. Allra sist skall i denna introduktion framhållas att antalet rättsfall beträffande olika regelverk och frågeställningar varierar kraftigt. Det mest påfallande i detta avseende torde kunna sägas vara att rättsfall beträffande försäkringsnäringsrättsliga frågeställningar nästan helt saknas. Vid en första anblick kan detta förhållande måhända framstå som i hög grad förvånande. Vid närmare eftertanke framstår avsaknaden av sådan rättspraxis emellertid som i viss mån naturlig, mot bakgrund av att den rådande kulturen inom denna del av försäkringsrätten sedan länge innebär att problematiska frågor görs upp i samförstånd mellan försäkringsgivare och övervakande myndigheter och inte genom domstolsprövning. På försäkringsavtalsrättens område är det på motsvarande sätt tydligt att antalet rättsfall beträffande tilllämpningen av reglerna i FAL är oproportionerligt litet samtidigt som antalet rättsfall beträffande vissa andra frågor, inte minst frågor om tolkning av försäkringsvillkor, är oproportionerligt stort. Vad som är orsak till denna snedfördelning är svårare att svara på. Under alla förhållanden kan det konstateras att bristen på rättspraxis inom vissa delar av försäkringsrätten medför att rättsläget beträffande många praktiskt viktiga frågor framstår som oklart, vilket givetvis inte är till gagn för någon av försäkringsmarknadens aktörer.