To Örebro University

Akademiseringen spelar en central roll i professionaliseringen av skilda yrkesområden (Dellgran & Höjer 2017). Övergången från praktikbaserad till forskningsbaserad högskoleutbildning har uppmärksammats inom exempelvis vård, utbildning, socialt arbete och journalistik (Laiho 2010; Borg 2007; Soydan 2001; Bromley 2013), medan studier om akademisering av musikerutbildningar hittills har förbisetts (Georgii-Hemming et al. 2016; Nerland & Jensen 2014; Moberg 2018).  

Utbildningen av professionella, klassiska musiker vid högskolor och konservatorier i Europa har traditionellt vilat på konstnärligt hantverk och skapande samt föreställningen om konstens autonomi; med ett samhällsmandat förhållandevis fritt från relevanstänkande och instrumentell nytta. I spåren av Bolognadeklarationen 1999 följde ett politiskt projekt att etablera en forskningsbaserad musikerutbildning (Gies et al. 2019). Förväntningarna på utveckling av forskning inom ramen för en konstnärlig praktik skapade däremot kontroverser och motsättningar inom utbildning och profession. Parallellt har samhällets musikliv och marknad förändrats (Gaunt 2016). Musikeryrket erbjuder idag få chanser till fasta anställningar och klassiska musikers samhällsmandat är inte längre givet, men den högre utbildningens krav på anställningsbarhet finns kvar. En komplex väv av frågor uppstår: konstnärlig praktik kontra (vetenskaplig) forskning; samhällsrelevans kontra konstens autonomi.  

Utgångspunkten för detta papper är resultat från det RJ-finansierade projektet Discourses of Academization and the Music Profession (DAPHME, 2016–2020), vars övergripande syfte har varit att undersöka hur processer av akademisering påverkar musikerutbildningar i Europa. Empirin baseras på officiella dokument samt intervjuer med 36 institutionsledare och lärare i Sverige, Norge och Tyskland. För att analysera vilka föreställningar om musikeryrket, kompetens och forskning som förhandlas och omförhandlas, har vi kombinerat diskursanalys (Wodak & Meyer 2016) med professionsteorier. Analyserna har utförts mot bakgrund av olika traditioner, värderingar och institutioner för att på så sätt kunna jämföra motsättningar, likheter och skillnader på institutionell, nationell och internationell nivå. 

Pappret lyfter fram på tre viktiga resultat som rör utbildningens och forskningens funktion samt musikerns funktion i samhället. Hållningarna legitimeras genom instrumentell rationalisering kopplad till marknadens krav, snarare än till musiker som en profession med expertis, kunskaps- och samhällsmandat. Vad gäller forskning är skillnaderna mellan länderna stora. Konstnärlig forskning framställs som etablerat i Sverige, men det finns spänningar mellan olika idéer om vad som utgör valid kunskap, vilka bäst sammanfattas som ”förhandlad konsensus”. Häri ligger en diskursiv begränsning; det är inte längre politiskt korrekt att öppet kritisera förändringen. Sammanfattningsvis kan de övergripande resultaten beskrivas som en navigering mellan konstnärlig och vetenskaplig autonomi; mellan anpassning till högskolesystem och marknad.