Syftet med följande studie är att bidra med kunskap om pedagogers upplevelse av den neuropsykiatriska diagnosens betydelse i skolan med en förhoppning att kunna främja en diskussion kring detta. Forskning visar att efterfrågan på diagnoser oftast kommer från pedagoger. Anledningen till efterfrågan anses vara att det är lättare att få möjlighet att ge särskilt stöd. Resultatet visar att pedagogers upplevelse är att det är i samförstånd med vårdnadshavare som diskussioner om en utredning uppstår. Pedagogerna i studien upplever att det är lättare att hitta fram till rätt sorts särskilt stöd om en diagnos finns. Det upplevs också att det mindre sammanhanget är den rätta vägen att ge särskilt stöd i. Det uppfattas som att lugn och ro i det lilla sammanhanget skapar möjligheter för elever i neuropsykiatriska svårigheter att nå framgång. Problemet i sig är att dessa grupper inte utvärderas. Uppdraget, att arbeta kring elever i neuropsykiatriska svårigheter, upplevs begränsas av tid som inte ges till kollegiala samtal som behövs kring dessa elever. Pedagogerna i studien upplever att diagnosen har betydelse inte bara i skolans värld utan också senare i livet och att skolans uppdrag är att träna för livet.Semistrukturerade kvalitativa intervjuer har använts som metod och intervjuer med sex pedagoger utgör studiens empiriska underlag. Då den teoretiska ramen kring arbetet inspirerats av fenomenologin och som analysmodell har den interpretativa fenomenologiska metoden använts så är det pedagogernas upplevelser av diagnosens betydelse för skolans stödinsatser som är bärande i studien.