I uppsatsen undersöks hur Sveriges kvinnliga fredsförening (SKF) under åren 1898–1911 arbetade för fred. Utifrån föreningens egna distribuerade texter analyseras hur dess fredsideologi kan förstås och vad fredsarbetet innebär. Därtill behandlas föreningens synlighet i samhället, detta genom att utforska huruvida dess verksamhet omtalades i dagstidningar. Det teoretiska perspektivet i arbetet utgår från teorier om sociala rörelser, där föreningen ska förstås vara en representation av en större fredsrörelse. Genom detta kan begripliggöras hur SKF:s strategier brukades för att nå ut med sitt budskap. Centrala strategier som kvinnorna använde var tillgängliggörande av fredslitteratur samt upplysning i press. Utifrån analys av föreningens texter synliggörs framför allt idéer om hur vägen till en fredlig värld ska gå till. Här nämns upplysning och fredsfostran som centrala faktorer i fredssträvandet. Upplysning innebar att sprida kunskap om fredsfrågan och fredsarbetet, detta genom att exempelvis tillgängliggöra fredlig ungdomslitteratur i syfte att bekämpa krigiska ideal eller att upplysa om fredslitteratur i pressen. Inom fredsfostran tillsattes mödrar ett stort ansvar, detta genom att i hemmet fostra den yngre generationen in i ett sunt och humanistiskt ideal. Genom att förändra människors attityder till militarism och krigiska ideal hoppades man att en dag nå slutmålet – ett fullständigt upphörande av krigen. Analys av tidningsmaterial visar att SKF hade en synlighet i pressen och att reaktionerna var positiva. Föreningens grundande välkomnades och dess utgivande av fredslitteratur uppmärksammads och hyllades.