Syftet med den här texten är att stå upp till det professionella sociala arbetets försvar genom ett kritiskt förhållningssätt till både forskare och socionomer/praktiker i socialt arbete. Vad gäller forskare riktas blicken framförallt mot forskarkarriären, och vad gäller socionomer uppmärksammas yrkesutövningen på den fältbaserade praktiken med fokus på kommunal aktivering av arbetslösa och brukare med ekonomiskt bistånd. Jag visar att både forskare och socionomer i sin yrkesutövning reproducerar ett individualistiskt synsätt i strävan efter att förverkliga det egna livsprojektet, till viss del frikopplad från ett jämlikt medborgarskap och solidaritet med resurssvaga, vilket utgör delar av kärnan i socialt arbete.