För att skydda barn från att fara illa på grund av missförhållanden i hemmiljön kan det i vissa fall vara oundvikligt att samhället måste ingripa och med stöd av lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga [LVU] flytta barnet till ett familjehem. Denna flytt sker med intentionen att familjehemsplaceringen är tillfällig och att barnet ska flytta hem när hemmiljön förbättrats. Den sker även med anledning av att det bedöms vara till barnets bästa att flytta, då principen om barnets bästa ska vara avgörande vid alla beslut som fattas enligt LVU. Under de senaste decennierna har det diskuterats vilken inverkan barnets behov och rättigheter ska ha vid prövningen av tvångsvårdens upphörande. Diskussionerna har i vissa fall mynnat ut i lagändringar, men frågan är högst aktuell än idag. Denna uppsats syftar till att analysera upphörandet av vård enligt 2 § LVU ur ett barnrättsperspektiv. Det innebär att analysen vilar på synssättet att barn är individuella rättighetsbärare och att de har egna behov, intressen och en personlig integritet som ska erkännas, respekteras och skyddas. För att uppnå syftet undersöks och analyseras lagstiftning, rättspraxis, förarbeten och doktrin i enlighet med rättsdogmatisk metod. Initialt används metoden för att fastställa gällande rätt vad gäller förutsättningarna för att vård enligt 2 § LVU ska upphöra. Därefter används metoden för att analysera dessa förutsättningar ur ett de lege ferenda-perspektiv, vilket leder fram till ett förslag på hur barnrättsperspektivet kan stärkas vid tvångsvårdens upphörande.Av uppsatsens utredning och analys kan det konstateras att vård enligt 2 § LVU ska upphöra när den inte längre behövs, förutsatt att de omständigheter som föranleder barnets vårdbehov har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt. Dessa förutsättningar framgår av 21 § LVU. Att vården inte längre behövs innebär att det inte längre finns några missförhållanden i hemmiljön som uppfyller rekvisiten i 2 § LVU. Vidare innebär kravet på en varaktig och genomgripande förändring att hemmiljön ska ha genomgått permanenta och omfattande förändringar innan tvångsvården kan upphöra. Av rättspraxis från Högsta förvaltningsdomstolenframgår att barnets oro inför att lämna familjehemmet eller att barnet eventuellt kan ta skada av att flytta därifrån inte är omständigheter som beaktas inom ramen för 21 § LVU. Vidare kan det även konstateras att barnrättsperspektivet vid tvångsvårdens upphörande kan stärkas genom att införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit i 21 § LVU. Ett sådant införande har föreslagits i tidigare utredningar som syftat till att stärka barnrättsperspektivet i lagen, men det har inte lett till lagstiftning. Genom att införa detta rekvisit skulle barnets behov och rättigheter vara utslagsgivande vid prövningen av vårdens upphörande. Detta kan jämförasmed det gällande rättsläget, där vårdbehovet är den avgörande faktorn samtidigt som strävan om att återförena barnet med de biologiska föräldrarna prioriteras framför barnets behov avstabilitet, kontinuitet och trygghet. Att införa rekvisitet skulle således medföra att barnets behov och rättigheter ges större utrymme i LVU, vilket tydligt visar att ett införande skulle vara en positiv lagändring sett ur ett barnrättsperspektiv.