Syftet med denna uppsats är att diskutera didaktiska överväganden i historieundervisningen för döva gymnasieelever för att stärka deras identitet som döva i ett hörande majoritetssamhälle. Följande frågor utgör stommen i arbetet:
Undersökningen har bestått av kvalitativa intervjuer med döva lärare för att utifrån deras svar skapa ett tentativt innehåll för begreppet dövidentitet. Intervjusvaren har tolkats, för att framställa en idealtyp som indikerar centrala faktorer för en stark dövidentitet, såsom att vara teckenspråkig; att ha döva förebilder; att ha en förståelse för ”den andres” perspektiv i mötet med den hörande världen; att ha målsättningar för framtiden och känna sig bemyndigad att nå målen, m.m. Utifrån identitetsteori grundad i symbolisk interaktionism (Fredäng 2003), och Bernard Eric Jensens (1997) 5 dimensioner för historiemedvetandets kvalificering har sedan en diskussion först om hur historieundervisningen kan fånga upp döva elevers erfarenheter i ett hörande samhälle för att stärka deras dövidentitet. Bl.a. rör det sig om erfarenheter av identitets- och kulturlöshet, motsättningar med den hörande världen, och en känsla av omyndighet. Olika förslag har getts på hur historieämnets innehåll kan aktivera kvalificeringsprocessen inom de olika dimensionerna utifrån Jensens schema. Uppsatsen har därmed pekat på olika möjligheter för att både med allmän och s.k. dövas historia utveckla historiemedvetandet hos döva elever och i den processen stärka deras identitet.