I det här självständiga arbetet är mitt syfte att försöka förstå vad som driver hjälparbetare till att ge av sitt liv för att hjälpa andra människor. Jag har använt mig av en kvalitativ forskningsmetod med en hermeneutisk ansats och semistrukturerade intervjuer.En gemensam nämnare för respondenterna är att de alla förhåller sig till hjälparbete med ett altruistisktperspektiv. Motiven för varför respondenterna gav en tämligen långperiod av sitt liv, sex till tolvmånader, för att hjälpa andra människor skiljer sig dock åt. Respondenterna har en gemensam bakgrund i sin kristna tro, vilket möjligtvis och speglar resultatet. Mercenaries, missionaries och misfits är tre förklaringsmodeller som R.L. Stirrat har identifierat i sin forskning1. Utifrån de altruistiska motiven menar jag att samtliga respondenter i min studie kan tolkas tillhöra gruppen missionaries, men även gruppen misfits. Det senare resultatet kommer jag fram till utifrån att respondenterna upplevt en problematik kring kulturkrockar de mött både på fältet och efter hemkomsten. Lika samstämmiga två av respondenterna var i sina föreställningar om att de skulle möta smutsiga och fattiga länder i extrem misär. Lika villiga var de att medge att deras föreställning inte sammanföll med verkligenheten de mötte. ”Afrika är inte smutsigt, det är vackert.” Samtliga respondenter menar även att det är en självklarhet att Sverige ska bidra till hjälparbetet, att det finns ett stort behov och att det gör en skillnad i människors liv. Det framkommer att respondenterna menar att ett lyckat hjälparbete är ett arbete i vilken mottagarlandet äger processen. Givarlandet och mottagarlandet måste se varandra som sin like och partner. Resonemanget kan tydligt härledas till hur också den svenska regeringen vill bedriva humanitärt bistånd.