EU:s konkurrensrätt innehåller regler och praxis i syfte att skydda den effektiva konkurrensen. Förbudet mot konkurrensbegränsande avtal och samarbeten, artikel 101.1 FEUF, är konkurrenslagstiftningens viktigaste bestämmelse. Regeln består av olika kriterier, varav avtalskriteriet är ett. I avtalskriteriets gränsland befinner sig det samordnade förfarandet. Detta beteende är otillåtet och därmed förbjudet. Det kan vara svårt att som företag exakt veta vilka marknadsbeteenden som räknas som samordnade och därmed omfattas av avtalskriteriet. Syftet med uppsatsen är att undersöka omfattningen av avtalskriteriet i artikel 101.1 FEUF vad gäller företagens samordning och på så sätt reda ut vad som är tillåtet respektive otillåtet beteende. Arbetet fokuserar därmed på det samordnade förfarandets innebörd.
Begreppet samordnat förfarande har utvecklats och definierats i rättspraxis. Grundläggande för betydelsen är att ett samarbete mellan företag, genom ömsesidiga kontakter, medvetet skall ha åsidosatt konkurrensens risker. Även om tre kriterier för en definition av samordnat förfarande uppställts, ligger tyngdpunkten på det första av dessa enligt presumtionen om orsakssamband. Rättspraxis visar att endast ett enda möte med ömsesidig kommunikation kan innefattas av begreppet samordnat förfarande. För att kunna utreda omfattningen av begreppet samordnat förfarande är det viktigt att klargöra innebörden av termen ömsesidig kommunikation. Denna innefattar ett informationsutbyte och det är framförallt strategisk information som minskar osäkerheten på marknaden som är förbjuden. Som ömsesidighet inräknas även ensidiga informationsutbyten, vilka kan sägas utgöra den yttersta gränsen för omfattningen av begreppet samordnat förfarande. Ett företag som deltar i ett möte där strategisk information ensidigt delges måste klart och tydligt frånsäga sig den typen av information för att undkomma ansvar för samordning. Omfattningen av det samordnade förfarandet kan på detta sätt anses som relativt stor.
I vissa situationer finns inget bevis på att någon kommunikation mellan företag i misstänkt samförstånd har skett, frågan blir då huruvida företagens parallella beteende kan utgöra ett tecken på samordning. Praxis har angående gränsdragningen mellan samordnat förfarande och parallellt uppträdande klargjort att det senare kan vara ett indicium på det förstnämnda, men endast om inga andra förklaringar till det aktuella beteendet finns. Kommissionen har den primära och äkta bevisbördan i EU-rättsliga konkurrensmål. I frågan om hur stark bevisning som krävs för att påvisa samordning står det naturligt att detta är enklare när direkta bevis finns. När sådana inte finns blir det snarare en fråga om med vilken styrka indicier på ett visst beteende kan utgöra bevis på ett samordnat förfarande. Praxis visar att parallellism måste utgöra en tung och samstämmig bevisning och endast kan vara en indikation på samordning om inget annat kan förklara ett beteende. Företag kan även komma med motbevisning, genom den falska bevisbördan, och kan därmed visa sig oskyldiga till samordnat förfarande.
Sammantaget är begreppet samordnat förfarande enligt avtalskriteriet i artikel 101.1 FEUF relativt omfattande. Även till synes oskyldiga beteenden kan anses misstänkta och förekomsten av samordning kan i praktiken bli en bevisfråga. Det är således viktigt att företagen håller sig uppdaterade med aktuell lagstiftning och praxis för att förstå innebörden av det samordnade förfarandet.