Att skriva universitetshistoria kan göras på många vis. Den utsiktspunkt författaren tar bär mening och makt. En startpunkt i de första universiteten i Bologna och Paris som sedan följer dessa lärda institutioners transformationer framåt i tiden får andra konsekvenser än där perspektivet utgår från dagens brokiga utbildningslandskap för att bakåt över tid spåra olika rötter, traditioner och kollektiva minnen. Där den förra historien, åtminstone vad gäller 1900-talet, kan bli en berättelse om hur nykomlingar steg för steg inordnas i en överordnad struktur, väcker den senare måhända frågor om hur skillnader i kunskapskulturer, normer och språkbruk i dagens högre utbildning kan förstås. Det här bidraget tecknar exempel på kulturella särarter i dagens universitetsvärld och söker spåra deras historiska rötter. Utgångspunkt tas i några nutida professionsutbildningar. Hur kan till exempel spänningen förstås mellan ett distanserat, kritiskt analyserande tal i en vetenskaplig kunskapskultur och de röster av omsorgsrationalitet och personligt tilltal som kan återfinnas i vård- eller lärarutbildningar? Vilken mening bär olika platser – auditoriet, kliniken, laboratoriet, klassrummet, slöjdsalen, barnträdgården – som över tid ramat in rum för lärande i dessa utbildningar? Vilka berättelser från utbildningarnas historia kan sägas leva vidare som kollektiva hågkomster, som något utöver det individuella exemplet, och vilken innebörd har artefakter som material och medier i detta? I bidraget diskuteras hur kunskap kan skapas som kastar ljus över dessa frågor och tillåts ett antal personliga röster att komma till tals.