Syfte: Att ur anestesisjuksköterskans perspektiv beskriva övergången mellan anestesi och den tidiga postoperativa fasen. Bakgrund: Anestesisjuksköterskan har befogenhet att inducera, underhålla och självständigt avsluta anestesier i samråd med anestesiolog. Under anestesins avslutande sker en övergång till en tidig postoperativ fas där patienten återfår medvetandet, återhämtar fullgod motorik och luftvägarnas vitala skyddsreflexer. Vissa riskmoment finns sedan tidigare väl definierade även om forskning avseende tidsperioden är begränsad. Anestesisjuksköterskan finns hela tiden närvarande vid patientens sida och har därför en unik möjlighet att beskriva denna övergång. Design: Studien har en deskriptiv design med kvalitativ ansats. Metod: Femton strategiskt utvalda anestesisjuksköterskor från tre sjukhus i Mellansverige intervjuades. Datainsamlingen skedde under tiden juni till september 2012. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades med induktiv kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analys av insamlade data resulterade i det övergripande temat: Att vårda patienten mitt emellan två säkra platser. Anestesisjuksköterskorna beskrev hur de under övergången tog ansvar för såväl patientens vitala funktioner som för dennes välbefinnande och frånvaron av obehag. De beskrev en period där patienten var minst övervakad men ändå mest känslig. En period som förbereddes och planerades för att minska riskerna och kunna tillgodose patientens olika behov. Konklusion: Resultatet av studien visar anestesisjuksköterskornas omfattande ansvar för patientens säkerhet och komfort under en kritisk tidsperiod. Ansvar som innefattade handlingsberedskap och övervakning i en utsatt miljö med begränsad tillgång till utrustning. Relevans för klinisk praktik: Studien belyser det komplexa vårdandet av patienten under övergången från anestesi till en tidig postoperativ fas. Hur anestesisjuksköterskor övervakar, arbetar riskförebyggande och ger såväl medicinsk vård som omvårdnad av patienten under denna tidsperiod. En beskrivning som kan vara vägledande i arbetet att ytterligare förbättra omvårdnaden och identifiera potentiella patientsäkerhetsrisker i samband med det anestesiologiska omhändertagandet.