To Örebro University

Öppenhet, självständighet och deltagande på lika villkor är bara några av de många positiva kännetecken som symboliserar ”den svenska idrottsmodellen”.1 I Sverige hyllas dessa, den svenska idrottsrörelsens ideal och till och med den svenska regeringen anser att det är värt att slåss ända in i kaklet för att idrottsföreningarna ska få behålla sin av hävd gynnade position i samhället.2

Idrottsrörelsen är inte ett fenomen isolerat från sin samtid, något som bland annat visat sig genom att idrottslig elitverksamhet de senaste åren blivit allt mer kommersialiserad och marknadsinriktad. I svallvågorna av denna utveckling har uppstått en rad frågor. Frågor om hur idrottsföreningar som bedriver elitverksamhet ska behandlas rättsligt. Frågor om det är motiverat att det offentliga bidrar ekonomiskt till idrottsföreningar som bedriver ekonomisk verksamhet. Frågor om vad som egentligen gäller när idrottens ideal om deltagande på lika villkor och öppenhet ställs mot konkurrensrättsliga regler om fri konkurrens på marknadsvillkor. Något självklart svar på dessa frågor finns inte alltid.

Timrå IK, Örebro SK, Leksands IF, Mora IK och Helsingborgs IF har alla något gemensamt, förutom att de ägnar sig åt idrott på elitnivå. Samtliga har nämligen under de senaste åren haft tämligen ansträngd ekonomi och tvingats vända sig till kommunen för att undvika en konkurs och allt som en sådan medför.3 Att svenska kommuner på olika sätt bidrar med medel till idrottslig eller närliggande verksamhet är snarare regel än undantag. Tillåtligheten av sådana åtgärder har ifrågasatts av den Europeiska unionens kommission (hädanefter kommissionen) i ett pågående granskningsförfarande om statligt stöd enligt FEUF.

Fram till årsskiftet 2013/14 tillämpas en ordning där ideella föreningar som arrangerar idrottsevenemang slipper betala för polisens kostnader för ordningshållning. Är det däremot ett så kallat idrottsaktiebolag som står som arrangör gäller full ersättningsskyldighet. Idrottsföreningen AIK har lämnat in ett klagomål till kommissionen som gör gällande att denna ordning utgör otillåtet statligt stöd.

Ambitionen med förevarande framställning är, förutom att ge läsaren en inblick i ett relativt outforskat område, att undersöka om FEUF:s regler om statligt stöd och kommunallagens gynnandeförbud är tillämpliga på idrottslig verksamhet och, om så är fallet, under vilka förutsättningar. Därtill ges en inblick i några närliggande processuella frågor av vikt för konkurrenter till stödmottagare.