I takt med de marknadsliberala reformvindar som under de senare decennierna blåst över och förändrat det svenska skollandskapet har också relationen mellan föräldrar och skola förändrats. Föräldrar har fått ett utökat rättighetsutrymme att bestämma över de egna barnens utbildning, ett större mandat att utöva inflytande över skolan och därigenom har föräldrar "dragits in" i skolan och kommit närmare de professionella. Fyra principer för relationen mellan föräldrar och skola beskrivs för att utskilja några huvudsakliga innebörder av denna alltmer komplexa relation. Teoretiskt är arbetet förankrat i en kunskapssociologisk tradition (Durkheim 1922/1956, Mannheim 1928/1968) och principerna kan ses som idealtyper i en weberiansk mening (Weber 1947). Två principer, isärhållandets princip och partnerskapsprincipen, står i centrum för den fortsatta diskussionen. Syftet i artikeln är att använda isärhållandets princip och partnerskapsprincipen som en referensram för att analyseras hur några lärare bygger upp en förtroendefull relation till föräldrar. Det visade sig i de samtalsinriktade intervjuerna av sammanlagt 16 F-9 lärare, att lärarna använde förtroendeskapande strategier som handlade om en "öppen kommunikation" och en medveten gränssättning med barnet/eleven i centrum av lärare-förälder-relationen. Artikeln avslutas med ett resonemang där förtroende och tillit relateras till begreppet erkännande.