To Örebro University

SAMMANFATTNING

Behöver Sverige en samlad nationell stadspolitik? Det är den övergripande fråga som är

föremål för granskning och reflektion i denna artikel. Bakgrunden är det önskemål om och de

argument för en sådan politik som framförts av Arkitekturmuseet, Boverket, Formas och

Riksantikvarieämbetet i en gemensam rapport. I artikeln sätts frågan in i ett bredare stadsoch

urbanpolitiskt sammanhang med förankring i aktuell samhällsvetenskaplig forskning.

Centrala frågeställningar är bland annat: Vilka problem har ansetts påkalla en nationell

stadspolitik och varför? Vilka redan etablerade politikområden berörs? Vilka är de politiska

förutsättningarna? Kan en nationell politik för stadsutveckling organiseras som stärker de

regionala och lokala nivåerna och i så fall hur?

Efter en kort presentation av fenomenet stadspolitik som begrepp och vision riktas blickarna

mot tre förhållanden som påverkar förutsättningarna för en samlad nationell stadspolitik:

först statens förändrade roll från sammanhållen välfärdsstat till bantad och

samarbetssökande stat, sedan politikens fragmentering och slutligen den starka

samförståndsanda som präglar det offentliga samtalet om hållbarhet, inte minst om hållbar

stadsutveckling. Som empirisk referenspunkt görs därefter korta, analytiskt styrda

beskrivningar av fem potentiella spår för en eventuell samlad nationell stadspolitik:

klimatpolitik, områdesorienterad projektpolitik för social inkludering, regional tillväxt- och

utvecklingspolitik, kulturpolitik och arkitekturpolitik.

I en avslutande del konstateras att det i svenska kommuner och regioner visserligen bedrivs

olika former av stads/regionpolitik, ofta med ekonomisk tillväxt som främsta ambition.

Däremot finns ingen samlad eller samordnad nationell stads- eller regionpolitik. I den mån

man kan tala om en nationell stadspolitik så är den fortsatt partiell, ofta implicit och i stora

drag fragmenterad på olika sektorer. En annan slutsats är att stadspolitik måste diskuteras

och skapas i nära samband med de parallella processer som nu pågår i syfte att skapa nya

regionala strukturer för offentlig flernivåpolitik. Utan en av staten orkestrerad, eller

åtminstone legitimerad, regionpolitik är det svårt att tänka sig en motsvarande stadspolitik

med beaktande av de delvis olika intressen som följer av orters läge, näringsgeografiska

struktur och storlek.

Resan mot en samlad, och hållbar, nationell stadspolitik får inte väja för att konfrontera och

självkritiskt granska det samförståndstänkande som i hög grad präglar synen på hållbarhet.

Begreppet är i grunden värdeladdat och därför behöver intressemotsättningar och konflikter

identifieras och konfronteras, vilket i sin tur betyder att fullständigtt samförstånd inte alltid

kan nås. Det är ur ett demokratiskt perspektiv angeläget att politiska partier och andra

former av organiserade samhällsintressen förtydligar sina förhållningssätt till såväl

regionpolitik som hållbar (stads)utveckling och lyfter fram och driver sina argument,

ståndpunkter och slutsatser på ett sätt som gör det möjligt för medborgarna att ta ställning

till olika alternativ.

För att ge möjlighet till ett fortsatt och fördjupat lärande av pågående stadsbyggnadsprojekt

är det angeläget att den forumverksamhet som Delegationen för hållbara städer inledde får

en långsiktig fortsättning. En arena som samlar representanter för offentlig politik och

förvaltning, näringsliv, civilsamhälle och forskning kan, som delegationen själv föreslagit, bli

en plattform där man byter erfarenheter, diskuterar och föreslår nya stadspolitiska initiativ.

Utan att ta ställning till detaljer i förslaget är det lätt att instämma i detta huvudbudskap.