Historiskt sett har äktenskapet utgjort den dominerade samlevnadsformen, men under de senaste årtiondena har förändringar ägt rum på det familjerättsliga området. Allt fler är de par som väljer en ogift samlevnad, vilken i sin tur har skapat ett behov av att rättsligt reglera de här relationerna. Oavsett hur lagstiftaren har valt att reglera ogift samboende krävs emellertid att denne tagit ställning till hur sambobegreppet ska definieras, eftersom detta är av avgörande betydelse för att avgränsa vilka personer som ska omfattas av lagens rättsverkningar. I den här uppsatsen har jag valt att göra en komparativ undersökning av definitionen av sambobegreppet i Sverige, Norge, Finland samt Nya Zeeland där tämligen olika regleringar har införts. Trots att ländernas regleringar skiljer sig åt, har jag funnit att motiven till lagstiftningarna liknar varandra. De rör sig nämligen om två motpoler, å ena sidan parternas frihet av att välja vilka regler som ska vara tillämpliga på deras förhållande, å andra sidan behovet av att skapa ett skydd för parterna då ett förhållande upphör. Lagstiftningen i de olika länderna utgör därför, i varierande grad kompromisser mellan dessa två faktorer. De mest långtgående rättsverkningarna tillerkänns sambor i Nya Zeeland, som trots avsaknaden av en särskild sambolag är det land som ger sambor det mest långtgående rättsliga skyddet, genom att efter tre års samlevnad likställa dem med makar i vissa frågor. Av de nordiska länderna, är det Sverige som gått längst i att reglera samboförhållanden, genom att tillerkänna sambor en bodelningsrätt oberoende av förhållandets längd.
Jag har genom den här komparativa undersökningen funnit att ett väsentligt problem med definitionerna av sambobegreppet är att de nästintill uteslutande inriktar sig på förekomsten av objektiva faktorer. Det resulterar i sin tur i att parter betraktas som sambor i rättslig mening så snart de uppfyller de rekvisit som lagen uppställer och det krävs följaktligen inte att de vidtager någon aktiv handling. Dessutom lämnar definitionerna ett tämligen stort utrymme för tolkningar och bedömningar av parters personliga förhållanden, vilket riskerar att kränka den personliga integriteten. För att skapa ett större mått av rättssäkerhet för sambor bör enligt min mening definitionen av sambobegreppet vara så tydlig, att parterna enkelt kan förutse när lagens rättsverkningar inträder på deras förhållande. Ett tidskrav som är en vanligt förekommande faktor i de länder som behandlas i den här uppsatsen, kan uppfylla kravet på att förutsägbarhet men medför emellertid andra tillämpningsproblem. Avtal mellan parterna om att deras förhållande ska betraktas som ett samboförhållande eller registrering av samlevnaden är enligt mitt förmenande att föredra, eftersom sådana faktorer beaktar parternas fria val av att välja tillämpligt regelsystem på sitt förhållande. Samtidigt som det är ändamålsenligt ur rättssäkerhetsperspektiv eftersom det förhindrar flera av de tillämpningsproblem som kan vara för handen, när det är frågan om att avgöra om ett samboförhållande föreligger. Dylikaförfaranden resulterar dessutom i att parterna slipper att bli föremål för utredningar av sinapersonliga förhållanden, vilket kan upplevas som integritetskränkande.