Syftet med den här uppsatsen är att redogöra för omfattningen av det utomobligatoriska produktansvaret inom PAL:s tillämpningsområde. PAL är till naturen en skyddslagstiftning för skadelidande, varför redogörelsen särskilt beaktar den skadelidandes möjligheter till ersättning vid produktskada. Det framkommer att culparegeln i SKL kan tillämpas vid sidan av PAL, vilket innebär att de båda lagstiftningarna i vissa avseenden överlappar varandra. Förhållandet ses i ljuset av att det ansvar, som benämns som strikt, egentligen utgör en mellanform av strikt ansvar och objektivt culpaansvar.
PAL:s tillämpningsområde avser personskador samt skador på konsumentegendom, varvid skador på själva produkten undantas. De bedömningar som görs avseende huruvida egendom tillhör konsument eller inte, tar sikte på den huvudsakliga användningen. Den skadebringande produkten definieras som lös sak, där industriellt tillverkade produkter och naturprodukter avses. Aktörerna som kan hållas ansvariga för produktskador, ansvarssubjekten, indelas i en primär och sekundär ansvarskategori. I den primära kategorin ska den som råder över produktens beskaffenhet först och främst vara ersättningsskyldig. Den sekundära kategorin avser de som tillhandahållit den skadebringande produkten. Dessa ansvarssubjekt kan freda sig från ansvar genom att ange en ansvarig i den primära kategorin.
Det ansvar som anses som strikt i PAL baseras på den bedömning som görs om huruvida en produkt är behäftad med en säkerhetsbrist eller inte. Denna bedömning tar sikte på den avsedda användningen med produkten, beaktat den avsedda personkategorin. Även tillhörande upplysningar om produktens risker och användning är här väsentlig. Ansvaret omfattar också produkter som saknar avsedd effekt. Lagstiftaren menar att bedömningen av förekomsten av en säkerhetsbrist är objektiv. Starka skäl talar för att en ersättningstalan enligt culparegeln många gånger baseras på samma grunder som en talan enligt PAL. Här avses sålunda en objektiv culpabedömning.
Vid situationer då säkerhetsbristbedömningen görs avseende ansvarssubjekt som inte har någon reell kontroll över produktens beskaffenhet, kan ansvar enligt PAL ändå föreligga. Så är inte fallet vid culparegeln, varför ansvaret i PAL åtminstone är strängare i det avseendet. PAL innehåller dock regler om preskription, självrisk och jämkning som är mindre gynnsamma för en skadelidande i jämförelse med culpa-regeln. I enlighet med EU-direktivet som PAL grundar sig på, ska förekomsten av PAL stärka den skadelidandes position i förhållande till tidigare rättsläge. Även om ovan nämnda regler innebär ett avsteg från denna tanke, får de anses motiverade med beaktande av att culparegelns motsvarande regler är av mer gynnsam karaktär för den skadelidande. Detta förhållande anses förvisso missgynna ansvarssubjekten, men saknar praktisk inverkan, då culparegelns existens på produktansvarsområdet torde vara relativt okänd.
2014. , p. 36