Det finns många olika anledningar till varför stater går in militärt på andra staters territorium. En anledning är att skydda utsatta personer. Detta arbete har primärt inriktat sig på den kon-troversiella frågan om en stat får gå in militärt på andra staters territorium för att skydda den egna befolkningen som befinner sig där.
Många i-länder, t.ex. USA, Israel och Förenade kungariket, hävdar att det finns en rätt att skydda sin befolkning. U-länder har däremot varit mycket tveksamma till detta. Kontrover-serna beror på staternas olika syn på det allmänna våldsförbudet i art. 2(4) FN-stadgan. Den restriktiva synen på våldsförbudet som många i-länder har lämnar utrymme för att militärt skydda den egna befolkningen i utlandet. Det finns dels den uppfattningen att militära inter-ventioner av detta slag går in under rätten till självförsvar i art. 51 som är ett undantag till våldsförbudet. Dels de som anser att rätten är en del av den internationella sedvanerätten. Många u-länder hävdar motsatsen det vill säga att våldsförbudet i art. 2(4) ska ges en extensiv tolkning och att undantaget till självförsvar ska tolkas restriktivt. Denna tolkning rymmer inte en rätt att skydda sin befolkning. Det råder med andra ord delade åsikter bland stater om exi-stensen av en rätt till militär intervention för att skydda sin befolkning. Rättsläget är därmed oklart.
Vid utredningen av Rysslands militära intervention på Krimhalvön för att skydda de etniska ryssarna framkom att ingripandet inte var förenligt med internationell rätt. Undersökningen skedde utifrån perspektivet att en rätt att skydda sin befolkning existerar.
Vad som dock har kommit att utvecklas på senare tid är så kallade NEOs (Non-combatant evacuation operations). Dessa ingripanden har det begränsade syftet att evakuera den egna befolkningen från krisområden och torde vara accepterade av det internationella samfundet. Det finns ett flertal fall där detta skett. Därtill har vissa länder som t.ex. USA upprättat mili-tära manualer för hur en NEO ska ske.