Den nuvarande narkotikalagstiftningen bygger på en uppräkning av varje enskilt ämne i sär-skilda narkotikaförteckningar. Det sker genom Läkemedelsverkets försorg på uppdrag av regeringen, och krävs alltså för att en substans ska kunna klassas som narkotika. På grund av trögheten i denna procedur kan den svenska modellen med enskild klassificering av substanser anses bana väg för handel med så kallade ”research chemical” (RC-droger), vilket är samlingsnamnet på narkotika som skapats i syfte att undgå förbudsbestämmelserna. Genom att exempelvis ändra en molekyl kan en ”ny” substans introduceras och under viss tid säljas helt lagligt på marknaden, till dess substansen så småningom klassificeras. RC-droger kan anses vara den största utmaningen i modern tid för alla som deltar i kriget mot narkotika.
Det finns emellertid andra typer av klassificeringar som, åtminstone teoretiskt, skulle vara långt mer effektiva till ändamålet. Vad som åsyftas är så kallad familjeklassificering, vilket brukar delas in i å ena sidan generisk klassificering, och å andra sidan klassificering genom analogi. Generisk klassificering innebär att man ställer upp generella rekvisit i lag mot vilka substansen senare prövas. Analogi innebär helt enkelt att man, i brist på uttryckligt lagstöd, söker stöd i ett redan existerande lagrum, vars rekvisit därefter får utgöra rättslig grund för att subsumera den nya substansen under.
Vad som sätter upp hinder mot en mer effektiv klassificering av droger är den straffrättsliga legalitetsprincipen. Legalitetsprincipen brukar delas upp i fyra olika förbud; ett förbud mot straff utan lag, ett förbud mot analogi, ett retroaktivitetsförbud samt ett förbud mot obestämdhet. Principen syftar till att skapa förutsebarhet på ett område som i övrigt kännetecknas av repression, och riktar sig till rättstillämparen såväl som till lagstiftaren. Analogiförbudet kan sägas utgöra ett direkt hinder mot att göra analogislut till befintliga lagar, i de fall en viss substans inte direkt täcks av en bestämmelse. En sådan väg är således inte möjlig för lagstiftaren att gå. Även om det skulle vara lockande att analogisera till lagrum som kriminaliserar vissa kemiska strukturer, måste det ändå anses stå i strid med analogiförbudet om den ”nya” substansen inte helt svarar mot denna beteckning.
En generisk klassning ligger närmare till hands. Att ställa upp generella rekvisit görs redan på många områden inom specialstraffrätten, där man exempelvis talar om ”brandfarliga varor”, ”explosiva varor” eller ”anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med skjutvapen”. Det synes även vara den enda gångbara möjligheten att komma till rätta med problemet lagstiftningsvägen, utan att tumma på legalitetsprincipen. Visserligen får förutsebarheten stryka på foten en aning, men problemet kan anses vara försumbart och de vinster man uppnår i förutsebarhetshänseende marginella jämfört med kostnaderna för en fortsatt okontrollerad – och därtill mycket farlig – del av narkotikamarknaden.
2014. , p. 27