To Örebro University

I den tidigmoderna lärda skolan hade retoriken, eller vältaligheten, spelat en avgörande roll för skolornas, lärarnas och elevernas identitet. Utöver de kommunikativa färdigheter som lärdes ut utgjorde retoriken också ett verktyg för kulturell reproduktion: dels genom det moraliskt fostrande innehållet i texter och övningar, dels genom hur vältalighetspraktiker i sig fungerade som ett kännetecken för läroståndet och för de personer som skulle fostras till medlemmar av detta.

En viktig arena för denna typ av konstitutiva retorik var de tal och orationer som hölls vid t.ex. skolavslutningar, rektorsskiften, lärartillsättningar samt olika kyrkliga och världsliga högtidsdagar.

När nya skoltyper etablerades under 1800-talets första hälft togs liknande praktiker upp även av de nya skolorna, trots att retoriken vid denna tid mönstrades ut från svenska skolor. De tal som tidigare traditionellt hade använts för att definiera distinkta identiteter för läroståndets uppväxande medlemmar placerades därmed i helt nya sammanhang med helt nya grupper av elever.

Med utgångspunkt i en retorisk analys av vilka elevidentiteter som befordrades i tal hållna i olika typer av skolor tecknar presentationen en bild av hur vältaligheten vid bland annat skolavslutningar och skolinvigningar bidrog till att betona skilda identitetsaspekter för olika grupper av elever.