Till Örebro universitet

The following chapter deals with the general and special part of criminal law from a gender perspective. It analyses, in particular, the provisions from the Council of Europe Convention on preventing and combating violence against women and domestic violence, the Istanbul Convention, from 2011. The Istanbul Convention is the most comprehensive international legal instrument that outlines binding obligations to states to prevent and combat violence against women and girls. Furthermore, the Istanbul Convention contains several institutes and behaviours that have to be criminalised in the respective national jurisdictions, covering and combining dogmatics and criminal policy issues with a foundation substantially based on gender. The chapter also explores gender issues in a more general way, interpreting criminal law and its challenges towards gender equality. The special part raises questions regarding criminal law and its compatibility with the Istanbul Convention and national laws.

I Sverige saknas regler som kräver av politiska partier och kandidater att redovisa mottagna donationer (redovisningskrav). Detta trots att frågan diskuterats under flera decennier. Frånvaron av redovisningskrav innebär att Sverige inte uppfyller vissa av sina internationella åtaganden och att Sverige halkat efter i den mycket tydliga internationella trenden att öka transparensen kring valkampanjernas finansiering. Frånvaron har även lett till omfattande kritik, framförallt från Europarådets grupp mot korruption, Greco, som kritiserat bristen utifrån Europarådets riktlinjer i ämnet. I skrivande stund bereds vid Justitiedepartementet ett förslag till redovisningskrav som kommer att presenteras under våren 2013. Tills vidare är det enda som finns avseende transparens i valkampanjfinansieringen en överenskommelse från 2000, mellan några av partierna i Riksdagen om att frivilligt redovisa vissa mottagna bidrag.

År 2004 föreslog en offentlig utredning införandet av redovisningskrav. Förslaget mötte omfattande kritik från remissinstanserna gällande dess förenlighet med regeringsformens, RF:s, rättighetsskydd. RF innehåller ett absolut skydd mot att det allmänna tvingar en enskild att tillkännage sin politiska åskådning och ett absolut skydd mot att det allmänna registrerar en enskilds politiska åskådning. Eftersom dessa skydd är absoluta kan de endast inskränkas genom grundlags-ändring. Det är osäkert om redovisningskrav kan anses vara inskränkningar av dessa absoluta skydd. Om redovisningskrav är inskränkningar av dessa absoluta rättigheter torde det ändock vara möjligt att utforma kraven så att de är förenliga med skydden. RF innehåller även relativa skydd för yttrandefrihet och föreningsfrihet. Redovisningskrav skulle förmodligen inte vara en inskränkning av RF:s skydd för yttrandefriheten men troligtvis vara en inskränkning av RF:s skydd för föreningsfrihet. Detta innebär att inskränkningen endast får göras enligt i RF stadgad ordning. Eftersom möjligheterna att inskränka föreningsfriheten enligt RF är mycket små är det tveksamt om en sådan inskränkning är möjlig att införa utan grundlagsändring. Justitiedepartementet har dock uttryckt att det nya förslaget inte kommer att inkludera något förslag till grundlagsändring.

För att Sverige ska uppfylla sina internationella åtaganden avseende öppenhet i valfinansieringen måste mer långtgående redovisningskrav införas än de som ingår i den frivilliga överenskommelsen och som föreslogs av utredningen 2004. Justitiedepartementet har dock uttryckt att just utredningen från 2004 och den frivilliga överenskommelsen ska ligga till grund för de nya redovisningskraven.

Det är alltså inte helt osannolikt att det kommande förslaget till redovisningskrav kommer att vara antingen oförenlig med regeringsformen eller inte tillräckligt långtgående, eller både och

Efter mer än ett halvt sekel av spekulationer om ansvarsgenombrott kommer slutligen i NJA 2014 s. 877 ett klargörande från Högsta domstolen. Klargörandet ligger emellertid inte i linje med vad som i allmänhet antagits. Av domen följer nämligen att svensk rätt inte innehåller någon regel om ansvarsgenombrott. Däremot framgår att mer allmänna rättsnormer kan medföra att en aktieägare åläggs ett ansvar för ett aktiebolags förpliktelse. I artikeln analyseras rättsläget av jur.dr Johan Adestam.

Den dokumentvillkorade garantin, som i praktiken vanligen betecknas som självständig, känneteck-nas av att villkoren i utfästelsen väsentligen endast innefattar villkor som refererar till att vissa angivna dokument presenteras för garanten. Dokumentvillkorade garantier förekommer vanligtvis i avtalsstrukturer som involverar ett flertal olika avtal och parter. De typer av avtal som omfattas av sådana avtalsstrukturer ger upphov till speciella rättsliga frågor. Avhandlingen belyser ett antal sådana frågor ur ett svenskt perspektiv, genom att beskriva rättsnormers utformning och tillämpning på olika typer av fall. Särskild vikt läggs vid att upprätthålla ett språkbruk som möjliggör att detta sker på ett motsägelsefritt och rättvisande sätt.

En fråga av grundläggande betydelse är hur garantier kan klassificeras på ett sätt som bidrar till att besvara nyss nämnda typ av frågor. En sådan klassifikation, baserad på garantiers innehåll, klargör vad som skiljer den dokumentvillkorade garantin från andra typer av garantier. När det gäller den rättsliga relationen mellan parterna till ett avtal i vilket det föreskrivs att den ena parten, gäldenären, ska låta ombesörja att det ställs ut en garanti till motparten, berörs i synnerhet frågan under vilka omständigheter motparten är fri att begära fullgörelse av garantin och frågan under vilka omständigheter det uppkommer en återkravsrätt för gäldenären gentemot motparten (beneficienten). I fråga om den rättsliga relationen mellan garanten och beneficienten behandlas särskilt frågorna hur man genom tolkning avgör om en garanti är dokumentvillkorad eller inte, hur dokumentvillkoren i en dokumentvillkorad garanti ska tolkas och i vilken mån det finns speciella rättsnormer tillämpliga på dokumentvillkorade garantier. Ytterligare en fråga rör tillämpningen av den tvingande regeln om rättsmissbruk, enligt vilken beneficienten saknar rätt till fullgörelse av garanten om det föreligger rättsmissbruk. Såvitt avser den rättsliga relationen mellan uppdragsgivare och uppdragstagare i uppdrag som relaterar till utfärdandet av en dokumentvillkorad garanti berörs i synnerhet frågan under vilka omständigheter en uppdragstagare har regressrätt gentemot sin uppdragsgivare. En fråga av allmän betydelse är vad som i olika avseenden krävs för att intresset av att uppdragstagare till sådana uppdrag inte ska ha incitament att undersöka svårbedömda omständigheter ska tillgodoses. 

I artikeln utsätts distinktionen mellan s.k. personliga uppdrag och företagsuppdrag för en kritisk granskning. Det ifrågasätts om distinktionen tjänar några praktiska juridiska syften.

En betydande del av näringslivet och civilsamhället bedrivs av och i olika slags associationer. Associationsrätt handlar om de regler som möjliggör och styr verksamheten i associationerna. Associationsrättens grunder ger en systematisk överblick över rättsområdet och dess centrala problem. Fokus ligger på allmänna bolags- och föreningsformer, men boken redogör även för regleringen av stiftelser. I boken diskuteras frågor om juridisk personlighet, ansvar för förpliktelser, beslutsfattande, företrädarskap, medlemsskydd, borgenärsskydd och redovisning och revision. Utöver detta behandlas vissa straffrättsliga regler av betydelse för bedrivande av verksamhet i företag och företagsbot som särskild sanktion. Boken placerar associationsrätten i en samhällelig kontext, bland annat mot bakgrund av de hållbarhetssträvanden som sker inom EU och internationellt. Associationsrättens grunder vänder sig i första hand till studenter inom juridikutbildningar men kan också användas som vägledning för den som är praktiskt verksam inom området.

Sedan länge är skuldprincipen den rådande huvudregeln i svensk rätt i fråga om skadestånd till följd av avtalsbrott. Detta innebär att svensk avtalsrätt bygger på ett oaktsamhetskrav. Det skriver författarna i denna replik till Christina Ramberg (SvJT 2020 s. 589).

Det inomobligatoriska medhjälparansvaret har länge ansetts bygga på oskrivna tillräknanderegler. Anta att B anlitar C för att utföra något som uppfyller B:s avtalsförpliktelse mot A och att C orsakar A skada genom handlingen eller underlåtelsen H. Frågan om B:s skadeståndsansvar mot A ska enligt dessa regler avgöras på samma sätt som om B själv hade företagit H. De centrala frågorna blir då om H strider mot någon avtalsförpliktelse som B har mot A och om C har företagit H på ett sådant sätt att den i rela­tionen mellan A och B tillämpliga ansvarsgrunden (t.ex. oaktsamhet) är uppfylld. Den traditionella bilden har emellertid utmanats i litteraturen och även i prejudikatet NJA 2018 s. 301. Artikeln argumenterar för att de konkurrerande beskrivningarna är omotiverade och att gällande rätt alltjämt svarar mot den traditionella bilden.

De senaste åren har det kommit många prejudikat rörande medansvar vid kritisk kapitalbrist i 25 kap. aktiebolagslagen (ABL). I ett nytt prejudikat klargör Högsta domstolen när ett aktiebolags förpliktelse att lämna ersättning för rättegångskostnader ska anses ha uppkommit vid tillämpning av 25 kap. 18 § ABL. Trots den ofta upprepade utgångspunkten att reglernas ändamål är att verka handlingsdirigerande genom att medansvaret verkar som ett påtryckningsmedel för styrelseledamöterna har det delvis varit oklart vilken betydelse detta haft för utgången i tidigare fall. Det nya prejudikatet klarlägger och kompletterar bilden genom att även lägga vikt vid reglernas funktion av att skydda enskilda borgenärer mot riskökningar. Prejudikatet analyseras av jur. dr Johan Adestam, lektor i rättsvetenskap och jur. dr och docent Niklas Arvidsson.

Expert contributors to this volume offer a comprehensive exploration of the UCP 600's impact on international trade finance law, examining the dynamic interplay between soft law and legal harmonization in 28 jurisdictions across all continents. With a rich array of case studies and insightful analysis, this book provides a nuanced interpretation of how soft law shapes global commerce. Its diverse perspectives and practical insights make it essential reading for practitioners and scholars seeking a deeper understanding of the real-world implications of soft law in trade.

Chapter 25 presents the above mentioned aspects from a Swedish perspective.

Crime prevention became an important Union issue when the Treaty of Amsterdam came into force and created an area of Freedom, Security and Justice (AFSJ). In 1999 the Tampere Conclusions declared the first crime preventive priorities along with the Union’s obligation to protect its citizens. Two years later the European Crime Prevention Network (EUCPN) was established and it was then stated that crime prevention should be based on knowledge and carried out through cooperation and an increased inter-state exchange of information. The Member States have the main responsibility and the work should be carried out by a multidisciplinary approach specialising on certain selected priorities. Successful practices need to be exchanged within the network and evaluation of the preventive work must be done. Despite these and other guidelines, crime preventive work has proven to be problematic. The practical problems are that proven theories are not used in the actual work, the lack of resources and evaluation methods, and too broad priorities which reflects the politicians’ unrealistic ambitions. The theoretical problems, in contrast, are the increased importance for security that collides with basic human rights and the concept of freedom, the lack of consideration for the States’ differences and the idea that States’ providence of security is a source of legitimacy.

Föräldrar kan enligt svensk skadeståndsrätt bli ansvariga för barns skadevållande handlingar på två separata grunder. I konkreta situationer kan en bristande tillsyn som är uppsåtlig eller oaktsam, medföra att föräldern åläggs skadeståndsansvar. Föräldern kan även åläggas ska-deståndsansvar enligt ett principalansvar, d.v.s. utan eget vållande. Principalansvaret är till skillnad från tillsynsplikten, begränsat till barns brott och till tre olika skadetyper. Dessutom är principalansvaret ett beloppsbegränsat ansvar. De två ansvarsgrunderna kompletterar varandra och det är upp till den skadelidande att i sin skadeståndstalan, bestämma vilken reglering han vill grunda sin rätt på.

Principalansvaret är en förhållandevis ny reglering och har till syfte att minska ungdomsbrottsligheten. Förhoppningen var att det skärpta skadeståndsansvaret skulle resultera i att föräldrar engagerar sig mer i sina barns liv, då de annars riskerar att bli ansvariga sina barns brottsliga handlingar. Lagen infördes under 2010 och har sedan dess blivit föremål för en omfattande debatt. Kritiker hävdar bl.a. att principalansvaret drabbar ekonomiskt svaga familjer och att den tidigare regleringen, med ett föräldraansvar begränsat till bristande tillsyn, är tillräckligt och nog betungande för föräldrar. Andra menar att det är självklart att föräldrar, i alla lägen, skall ansvara för barns skadevållande handlingar och att ett principalansvar därför har många positiva effekter.

Ett av de mest kända fall, då föräldrar blivit ansvariga för sina barns brott, är det i media kallade Instagrammålet. I fallet dömdes två flickor för grovt förtal efter att de publicerat kränkande kommentarer och fotografier på andra ungdomar på det sociala nätverket Instagram. Flickornas föräldrar blev tillsammans med sina döttrar, solidariskt ansvariga för det skadestånd som flickorna blivit skyldiga att utge. Instagrammålet är ett tydligt exempel på de konsekvenser som kan uppstå i samband med att principalansvaret tillämpas i praktiken.

Sammantaget är föräldrars skadeståndsansvar ett omdebatterat ämne. Det finns förhållandevis ny lagstiftning på området, varför ämnet av naturliga skäl saknar såväl prejudikat som en utbredd praxis. Det skärpta skadeståndsansvaret är förknippat med vissa brister som tydliggörs vid praktisk tillämpning av lagstiftningen. Den nya lagstiftningen har emellertid en rad positiva fördelar gentemot den allmänt rådande tillsynsplikt, som tidigare var den enda ansvarsgrunden för föräldrar. Föräldrars skadeståndsansvar är därmed ett intressant ämne att utreda.