To Örebro University

I artikeln utsätts distinktionen mellan s.k. personliga uppdrag och företagsuppdrag för en kritisk granskning. Det ifrågasätts om distinktionen tjänar några praktiska juridiska syften.

Sedan länge är skuldprincipen den rådande huvudregeln i svensk rätt i fråga om skadestånd till följd av avtalsbrott. Detta innebär att svensk avtalsrätt bygger på ett oaktsamhetskrav. Det skriver författarna i denna replik till Christina Ramberg (SvJT 2020 s. 589).

Det inomobligatoriska medhjälparansvaret har länge ansetts bygga på oskrivna tillräknanderegler. Anta att B anlitar C för att utföra något som uppfyller B:s avtalsförpliktelse mot A och att C orsakar A skada genom handlingen eller underlåtelsen H. Frågan om B:s skadeståndsansvar mot A ska enligt dessa regler avgöras på samma sätt som om B själv hade företagit H. De centrala frågorna blir då om H strider mot någon avtalsförpliktelse som B har mot A och om C har företagit H på ett sådant sätt att den i rela­tionen mellan A och B tillämpliga ansvarsgrunden (t.ex. oaktsamhet) är uppfylld. Den traditionella bilden har emellertid utmanats i litteraturen och även i prejudikatet NJA 2018 s. 301. Artikeln argumenterar för att de konkurrerande beskrivningarna är omotiverade och att gällande rätt alltjämt svarar mot den traditionella bilden.

Den svenska lagstiftningen rörande rättsmedel på området för offentlig upphandling bygger på EU-direktiv vars syfte är att säkerställa att upphandlingsreglerna tillämpas korrekt och att beslut i strid med dessa bestämmelser ska kunna upphävas och ersättning kan ges till dem som skadats av överträdelserna. År 2007 antogs ändringsdirektivet (2007/66/EG) som i huvudsak har två syften, dels ska det hindra upphandlande myndigheterna från att skynda sig att teckna avtal i syfte att undantränga möjligheten till överprövning, (race to signature), dels ska det införa effektiva sanktionsmöjligheter vid otillåtna direktupphandlingar. Direktivet innehåller därför bestämmelser om bland annat avtalsspärr, möjlighet att ogiltigförklara upphandlingsavtal och en särskild upphandlingsskadeavgift. Ändringsdirektivet implementerades i svensk rätt genom ändringar i LOU och LUF och trädde i kraft den 15 juli 2010. Skyldigheten att tillämpa avtalsspärren och möjligheten att ogiltigförklara upphandlingsavtal talar i teorin för att myndigheterna inte längre kommer skynda sig att teckna avtal och att problemet med otillåtna direktupphandlingar borde vara löst. Ändringsdirektivet har därmed bidragit till en förbättring av sanktionsmöjligheterna vid överträdelser av upphandlingslagstiftningen. I praktiken fungerar dock inte rättsmedlen alltid effektivt, proportionellt eller avskräckande och det största problemet är fortfarande otillåtna direktupphandlingar.

The purpose of this paper is to explore what objects that can be seized and how the management of a seizure should be conducted. Ability to take enforcement against an individual should be carefully weighed against the rights and freedoms that exist. Seizure is one of the various restraints that exist, and the regulation on which they appear is mainly in the Code of Judicial Procedure, Chapter 27^th. To be able to apply coercive measures, it is fundamental prerequisite that a criminal investigation is initiated, but there exist some significant exceptions to this. There are also rules about who has the right to provide for the seizure, the decision can be taken by a prosecutor, an investigator, a police officer or, in special cases, the court. The purpose of a seizure is mainly to secure the subject of a criminal investigation, to secure objects that have been arrogated or to secure future forfeiture. Therefore it is only possible to seize objects that are relevant to a criminal investigation, and it is only movable property such as written documents or electronic objects that can be seized. Items that have been seized should be handled in accordance with the laws that exist. A protocol shall be established and supervision shall be exercised over the seizure and a seizure should end when it is no longer relevant to the criminal investigation. The regulation has recently changed and that created new improved opportunities, but despite that, the area is complex and constantly evolving technology makes it difficult.

Degrading treatment of dead persons is vast in contemporary conflicts and the circulation on social media of documentation of such ill-treatment has raised the issue of whether the dead may be considered as protected persons and whether posing for photos with fallen enemies may bring about criminal liability for the war crime of outrage upon personal dignity. This article examines these issues through international law and Swedish war crime legislation and case law. 

Sammanfattning

När en gift person avlider aktualiseras två saker, dels bodelning och dels arvskifte. Bodelningen delar giftorättsgodset lika mellan makarna och det som återstår för den avlidna kallas kvarlåtenskapen. Denna kvarlåtenskap ärvs av maken om inte den först avlidna har avkomlingar som inte är släkt med den efterlevande maken. Dessa får då ut sin del av arvet direkt. Gemensamma barn, föräldrar till den avlidna och deras avkomlingar får en rätt till efterarv som aktualiseras vid efterlevande makes död. Innan 1988 var reglerna utformade så att när sedan efterlevande make avled fick den först avlidnas arving-ar ut sin del och om den efterlevande inte hade några arvingar gick dennas del till allmänna arvsfonden. 1988 ändrades dock lagen och Ärvdabalken (ÄB) 3:8 instiftades som gjorde gällande att om efterlevande make saknar arvingar skall arvsberättigade till den först avlidna ärva allt.

Detta ledde dock till flera diskussioner inom doktrinen då lagen var otydligt utformad. Det var oklart om arvet skulle anses komma från båda makarna i två lotter eller från endast den först avlidna och då i en lott. Vidare var ordet arvsberättigade inte tydligt definierat och det diskuterades om personer som i princip var berättigade till efterarv kunde ärva den efterlevande även om de fått ut arv från den först avlidna. Då det i praxis fastställts att det krävs en rätt till efterarv i det enskilda fallet har exempelvis särkullbarn som fått ut sin del av arvet vid den först avlidna makens död inte möjlighet att ärva enligt ÄB 3:8 vilket strider mot parentelsprincipen. Om ett av två särkullbarn tagit ut sitt arv kan inte detta men väl det andra barnet ärva den efterlevande. I doktrinen har det argumenterats för att i sådana situationer båda barnen skall kunna ärva den efterlevande. I praxis har inget framkommit som uttryckligen underkänner en lösning att båda särkullbarnen tillerkänns rätt att ärva den efterlevande trots att bara en av dem har konkret rätt till efterarv vilket kan göra en sådan skälighetslösning möjlig. Dock är troligen kravet på konkret rätt till efterarv så pass starkt att om ett dylikt mål skulle nå HD skulle den som saknar denna konkreta rätt inte räknas till arvsberättigad i lagens mening och således gå miste om arv från den efterlevande. Syftet med ÄB 3:8 var bland annat att begränsa Allmänna arvsfondens arvsrätt till förmån för de arvsberättigade vilket får anses vara uppfyllt.

The topic of this master thesis in legal science is state law and constitutional law, or more specific judicalization, with the division of power and thus increased individual legal rights in various forms. Sweden has traditionally had a weak constitutional protection for the individual’s legal rights. The public power has been concentrated to the government and the courts have only played a marginal role. Since the implementation of the European convention of legal rights and with the ever-increasing importance of the legal system of the European Union, the Swedish legal system gone through changes of historical dimensions.

This master thesis is based on the legal dogmatic method where laws, preparatory work, case law and doctrines have been systemized. The purpose of this thesis is to exemplify a global trend; the judicalization and its following consequence and implication on the national legal system. The aim is also to evaluate the constitutional protection in Sweden after the propositioned changes of Regeringsformen in a de lege ferenda-perspective.

The conservative sovereignty of the Swedish people has been challenged by, from national standpoints, xenogeneic thoughts concerning division of power and increased power for the courts, which in turn puts the traditional democratic principles on their edge. An expert commission, Grundlagsutredningen, was put together to review the Swedish constitution, Regeringsformen. The review has resulted in a proposition which questions some important constitutional matters. The expert commission has propositioned a stronger judicial preview through the Swedish legal Counsel Lagrådet, and also suggested a stronger judicial review by changing the possibilities of the courts to try laws against the constitution. These changes, together with the fact that the autonomy and the increased power of the courts are stressed in a new chapter in Regeringsformen, imply that the political power has to take a step back. The development, the judicalization, clearly accentuates the judicial power on behalf of the courts. This in turn increases the protection for the individual’s fundamental human and legal rights. These incentives are of course hard to ignore as the Swedish constitution for once is competing on an international level. The new changes are positive as a corrective against for instance the abuse of power, and only case law can provide us with outcome in a prospective perspective.

This paper considers the Swedish regulations of purchase taking the perspective of private persons as a starting point. The law of purchase from the year 1990 is applicable on a number of legal purchase situations where the contracting parties varies. Nevertheless, the law is mainly focused on the purchase between businessmen. This places private persons on level with businessmen, since they are given equal responsibility regarding legal knowledge and the drawing up of contracts.

In order to get a deeper knowledge of the law of purchase and to reach an understanding of how it should be interpreted we have studied the government bill on the law, cases from the Supreme Court, doctine on the area and legal articles. The purpose with this paper is to examine whether the law of purchase from the year 1990 is too old to be applicable on private purchases today. The reason would be the trade which has been modernised through the increased use of the Internet. Almost 90 % of the trade between private persons takes place through the Internet. Our intention is also to emphasise that the law of purchase lays too much responsibility on private persons and gives them too little protection at private purchases.

Since the law of purchase concentrates on trade between businessmen in the first place it is most suitable for people with legal knowledge. Hence it does not seem logical that it also applies on trade between private persons. The interpretation of the law might be difficult because of its vague wording. Several rules can make it problematic for a purchaser with low knowledge of the rules to invoke the sellers responsibility for a defective good. Moreover, according to the law the purchaser has a duty to inspect the good and this must be done carefully in order to avoid a situation where the seller will be able to escape from his responsibility.

As a result of this the law of purchase do not guarantee private persons any protection in practise. Since contracts are superior to the law it is possible to agree that rules involving protection should not be valid. To avoid insecurity and to secure evidence it is therefore important that the contracting parties carefully draft their contract. A comparison to the legal minimum protection of consumers clearly shows that the protection in the law of purchase seems relatively weak. Furthermore, because the law shall be interpreted in the light of secondary sources of law, which demands exstensive legal knowledge of the general public, legal security might be negatively affected.

We claim that it would be possible to reach a better harmonisation between the law of purchase and the current trade behaviour through a distinction between the regulation of trade between businessmen and the trade between private persons and also by introducing cogent rules for private persons.

Den nuvarande svenska regleringen beträffande det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare är i ett internationellt perspektiv unik. I svensk gällande rätt är psykiskt störda människor ansvariga för sina handlingar i den meningen att de inte frikänns utan kan dömas till påföljder. Det är 30:6 BrB som reglerar den straffrättsliga särbehandlingen, som har flyttats från ansvarsledet till påföljdsledet, genom ett fängelseförbud för allvarligt psykiskt störda gärningsmän. I vissa, inte alldeles ovanliga, fall kan gärningsmannen ha begått brottet under en kortvarig men allvarlig psykisk störning, här kallad ”kortvarig psykos”. När han då vid domstillfället har tillfrisknat och befinner sig i ett normalt psykiskt tillstånd uppstår problem. Domstolen ska med hjälp av läkarutlåtande (§7-intyg) eller utlåtande från socialstyrelsens rättsliga råd (RPU) avgöra huruvida en kortvarig psykos faktiskt förelåg och om gärningsmannen då ska vara fri från påföljd. Denna situation kompliceras ytterligare när gärningsmannen genom eget vållande har försatt sig i det sinnestillståndet. Denna typ av psykoser är vanligtvis rusutlösta.

Studien undersöker gällande rätt med avsikten att utreda de psykiskt störda lagöverträdarnas straffansvar, med fokus på påföljdsfrågan i valet mellan fängelse och rättpsykiatrisk vård. Tonvikten ligger på de gärningsmän som lidit av en kortvarig psykos.

Det framkommer att lagen ger ett alltför stort utrymme för tolkning när det handlar om huruvida gärningsmän med kortvariga psykoser ska gå fria från påföljd eller inte. Ett antal rättsfall refereras i syfte att på ett enkelt sätt illustrera problemet.

Studien undersöker även om Psykansvarkommitténs betänkande framlagt en tillfredställande lösning på det nämnda problemet varefter en konklusion följer.

Under Swedish law a service provider’s performance is pervaded by a duty of care (Swe: omsorgsplikt). The study deals with the meaning and significance of the duty of care in a ship management contract under which a shipmanager undertakes to carry out one or several management services in respect of the vessel as agents for and on behalf of a shipowner. The study is mainly focused on the shipmanager’s duty of care and duty to perform the management services in accordance with sound ship management practice as set out in the standard ship management agreement SHIPMAN 2009.

The first aim of the study is to analyze and systematize the shipmanager’s duty of care in a ship management agreement. The second aim of the study is to analyze what it means to provide management services in accordance with sound ship management practice. Thirdly, the shipmanager’s duty of care is examined in relation to a service provider’s general duty of care in long term commercial relationships. To achieve these aims, a number of research questions are examined, namely:

Regarding the meaning and extent of a shipmanager’s duty of care: What is the relevance and meaning of a service provider’s duties to act in accordance with the mandate and in the interest of the client, to follow the client’s directions, to perform the service professionally, to act with care when choosing a counterparty to the prospective contract, to take good care of the client’s property, and to give account for the services?

Regarding the question of sound ship management practice: How does the shipmanager’s duty of care differ from the duty to perform the management services in accordance with sound ship management? Which duties to act with care and in accordancewith sound ship management practice could be required from the shipmanager as regards specific ship management processes such as the vessel operating budget, the vessel operating report, and the use of safety and quality management systems.

In addition, the sanctions and legal consequences of a breach of the duty of care are analyzed briefly.

The study is based on a problem- and interestoriented methodological approach with teleological considerations and weighing of different interests. Also, the study of the meaning and significance of the shipmanager’s duty of care includes certain internal as well as external comparative elements. A number of different theories of the duty of care are examined and analyzed.

The conclusions of the study are summarised in Chapter 8. One general conclusion is that the shipmanager’s duty of care and duty to perform the management services in accordance with sound ship management practice could be viewed and serve as a management control function towards the interests of the contractual promise, the contractual relationship as well as the interest of sustainability respectively.

Sammanfattning

Inom EU finns det en gemensam målsättning att uppnå en inre marknad mellan medlemsländerna, på vilken det råder rörelsefrihet för varor, personer, kapital och tjänster. För att uppnå denna målsättning har EG-domstolen slagit fast att principen om fri rörlighet är en ”grundläggande frihet” och har därefter underordnat stridsrätten denna princip. Detta har gjorts trots att stridsrätten i ett flertal internationella konventioner erkänns såsom en grundläggande mänsklig rättighet.

I händelse av att vidtagna stridsåtgärder kommer i konflikt med principen om fri rörlighet, betraktas stridsåtgärderna av EG-domstolen såsom en inskränkning i denna princip. En inskränkning i den fria rörligheten kan endast anses förenlig med EG-rätten om den uppfyller vissa kriterier. Stridsåtgärderna måste för det första ha vidtagits för att uppnå ett legitimt syfte,

t ex med hänsyn till allmänintresset. I princip utgör skyddet av arbetstagare ett sådant allmänt intresse. För att skyddet av arbetstagare ska vara hotat, krävs emellertid dessutom att det existerar ett reellt hot mot skyddet av verkliga arbetstagare. Skyddet för arbetstagarna får således inte endast potentiellt vara hotat, det ska finnas en verklig risk. För det andra ska de vidtagna stridsåtgärderna därefter inte gå utöver vad som krävs för att uppnå syftet, att skydda arbetstagarna. Stridsåtgärderna måste således stå i överenskommelse med proportionalitetsprincipen, och mindre ingripande åtgärder som skulle ha uppnått samma syfte får inte finnas att tillgå.

I svensk rätt finns ingen motsvarighet till dessa bestämmelser. Huvudregeln i svensk rätt är istället att stridsåtgärder alltid är tillåtna i intressekonflikter, oavsett vilket intresse åtgärderna vidtas för och oavsett om mindre ingripande åtgärder fanns att tillgå.

EG-domstolens tolkning av utstationeringsdirektivet har därefter inneburit ytterligare begränsningar för den svenska stridsrätten. En svensk fackförening har genom denna tolkning inte rätt att genom stridsåtgärder kräva vilka villkor som helst av de företag som utstationerar personal i Sverige. Utstationeringsdirektivet har enligt EG-domstolen till syfte att tillgodose utstationerade arbetstagare en hård kärna av minimiskydd. Den hårda kärnan utgörs av de arbets- och anställningsvillkor som återfinns i direktivets artikel 3.1. Detta minimiskydd är enligt EG-domstolen den yttre gränsen för vad som i fall av utstationering kan anses utgöra ett legitimt intresse. Detta legitima intresse kan sedan, som nämnts, princip motivera en godtagbar inskränkning i den fria rörligheten. Villkoren som en fackförening vill driva igenom med stridsåtgärder till skydd för utstationerade arbetstagare, måste således rymmas inom denna hårda kärna för att stridsåtgärderna ska vara förenliga med EG-rätten. Krävda villkor måste därutöver även uppfylla krav på förutsägbarhet och tydlighet. Det gästande företaget ska enkelt och på förhand kunna ta reda på vilka arbets- och anställningsvillkor, som företaget är skyldigt att tillämpa på sina anställda i Sverige.

The rule of law, a fundamental principle of European democratic societies, ensures that laws are clear, consistent, and applied without arbitrariness. Should the respect for the rule of law begin to backslide, Article 18 of the European Convention on Human Rights (ECHR) is meant to function as a safety device. This chapter begins by tracing how the notion of the rule of law, not a justiciable right under the ECHR as such, has been conceptualised by the European Court of Human Rights (ECtHR) and positioned in relation to the said Treaty. Next, the chapter outlines the linkage between the rule of law and the notion of European public order. Thereafter, the potential power of Article 18 is explored in relation to the anticipated function of preventing a decline in the respect for the rule of law. Additionally, the chapter traces the history of applying Article 18 and indicates unclear areas that remain with regard to the use of this provision. Furthermore, the chapter highlights the pros and cons of the contextual references increasingly relied on by the ECtHR in Article 18 judgments.

The right to information, an integral part of freedom of expression, is protected by several provisions under international law. This chapter compares Article 13 of the Convention on the Rights of the Child with the corresponding provisions in Article 19 of the International Covenant on Civil and Political Rights. It is noted that the provisions of the latter are distinctively adult-centric, with a historically strong tendency towards protection of civil and political rights. It should nonetheless be remembered that Article 19 of the Covenant also applies to children. Article 13 of the Convention on the Rights of the Child must therefore be given its own distinctive meaning to add value to the legal protection of the child. This is even more vital for children in humanitarian crises. Child-specific legal protection of the right to information can be achieved when the right to information is combined with provisions protecting the child’s right to survival and development. Furthermore, only when children have access to information comprising three separate layers can it be safely assumed that their right to information has been made meaningful in humanitarian crises.

Technical developments have made it possible to identify people by biometrics. The concept ‘biometrics’ refers to an individual’s characteristics and to a process. As for a person’s characteristics, the term captures both biological and behavioral features.[1] The process, on the other hand, entails automated capturing and processing of such characteristics. The use of biometrics – e.g. establishing identity by use of new technology through scanning individuals and cross-referencing their biometric data with existing databases – is on the increase, for civilian as well as non-civilian uses, for counter-terrorism activities and beyond. This raises a number of legal questions, in several legal areas. For the purpose of this research, the focus is on the interplay between the legal regimes of European Convention on Human Rights (ECHR) and the International Law of Armed Conflict (LOAC). In this way, the research seeks to cover State obligations, (what the State can do, must do, or is not at all permitted to do) in the transitional spectrum from ‘normal peace-time’ to armed conflict.

It is no longer a controversial position to hold that human rights law remains applicable also during armed conflict. Furthermore, human rights law is applicable to conflict, subject only to derogation. Lastly, when LOAC and human rights apply, LOAC is considered lex specialis, meaning it will trump human rights law in times of armed conflict if there are situations when the regimes are so much at odds that they cannot be reconciled. This may seem pretty straightforward, but if a human rights body such as the European Court of Human Rights (ECtHR) seeks to take account of LOAC in any way, first the applicability of the latter must be determined. On the other hand, turning to the ECtHR may be an effective way to redress for those who seek a remedy when a State has failed to comply with the laws. (No such option exists under LOAC).  This has given rise to a growing corpus of case-law considering potential human rights violations during armed conflict. However, the use of biometrics by armed forces (or private actors, on account of the armed forces, or the State) is certainly not limited to the context of armed conflict. In fact, the use of biometrics in ‘normal peace-time’ continues to increase, for counter-terrorist activities as well as more general security measures. In this regard, a primary human rights concern pertains to the right to privacy. The substantive right to private life is recognized in all major human rights treaties and in many national constitutions. It should be noted that the usage of biometrics throughout the transitional spectrum, is likely to engage additional substantial rights protected by the ECHR. This could include but is not limited to, the right to life (Article 2), the right to liberty and security (Article 5) the right to an effective remedy (Article 13), and naturally, the right to non-discrimination (Article 14). Furthermore, it is foreseeable that the right to freedom of expression (Article 10), which incorporates the right to information may also come into play, as will the protection of specific procedural rights developed and consolidated by the ECtHR in its case law. 

Although the application of the ECHR in matters with a nexus to armed conflict generally speaking can be seen as a comparatively more recent development, the ECtHR was first seized by the broader issue of data handling and the right to private life almost 35 years ago, in the case Leander v Sweden.[2] Since then, the notion of digital privacy, as a sub-category of the right to private life has continued to emerge. Furthermore, the right to private life, as protected by Article 8 of the ECHR, has also expanded to protect biometric privacy. It is clear from the case-law, that the ECtHR is aware of the data-life cycle in that the ECtHR takes a three-pronged approach, and is scrutinizing 1) the collection, 2) retention and 3) disclosure of all data, not limited to biometrics.

Analysing the inter-play between LOAC and ECHR regarding biometrics and seeking to cover the transitional spectrum gives rise to numerous legal questions. For example: What obligations does a State party to the ECHR have with regard to biometrics and the right to private life under Article 8 a) In peace time? b) When the life of the nation is threatened? c) in armed conflict? What are the positive obligations of a State, what actions are required from the State vis-à-vis third-party actors? To what extent can a State lawfully derogate from Article 8 obligations in relation to biometrics? What questions of extra-territorial jurisdiction may foreseeably arise by the use of biometrics? Is non-compliance with Article 36 of the 1977 Protocol Additional to the Geneva Conventions of 12 August 1949, and Relating to the Protection of Victims of International Armed Conflicts pertaining to biometrics potentially of concern to the ECtHR? 

This paper investigates the relationship between LOAC and human rights law as protected under the ECHR with specific regard to the use of biometrics, and discuss some of the essential questions raised above. In order to do so, it first briefly outlines the key advancements made concerning the inter-play between LOAC and the ECHR (section I). In this manner, the discussion seeks to cover the transitional spectrum from peace-time to non-international and international armed conflict alike. Next, the notion of biometrics is seen through the lens of the ECHR which protects the right to private life, and the sub-group of data privacy, including biometrics under Article 8 (section II). This is followed by a discussion concerning additional substantial rights that may come into play (section III) and procedural rights protected by the ECHR, such as the right to effective remedies (section IV). Then, the paper reconnects with the transitional spectrum, and some concepts that may be highly relevant to the use of biometrics such as derogations and extraterritorial jurisdiction are highlighted (section V). The article concludes with final remarks (section VI).

 [1] Examples of behavioral features include blinking patterns, a person’s gait, driving styles or patterns of a person’s preferred game strategies. Biological characteristics include aspects of electromagnetic signals generated by heart and brain, voice characteristics, face-recognition, fingerprints, iris recognition, DNA or hand veins.[2] ECtHR, Leander v Sweden (Application no. 9248/81), Judgment, 26 March 1987. The question concerned whether or not allowing the data subject access to the information security authorities held about him violated his right to privacy. 

This anthology is a collection of scholarly articles drawn from a series of digital webinars entitled The Rule of Law Series, hosted by Juridicum at Örebro University Sweden, during the corona pandemic in 2021. In December 2022, participants from the webinars were invited to anonsite workshop at Örebro University entitled The Rule o fLaw in a 2022 Year’s Context – Unpredictability, Digitalisationand Crises. At the workshop additional scholars interested in aspects of rule of law joined the discussions. A second round of webinars was convened in the spring 2023, which extended the network of interested researchers even further.

In this book, the rule of law kaleidoscope is examined thoroughly, and called into question. The volume contributions range from tax law, the role of the courts (specifically the EU and Strasbourg courts), digitalisation, environmental law, criminal law, and civil law. The collective enquiry undertaken in this book is guided by curiosity and a sincere desire to widely explore the adjustment and recalibration of the concept ’rule of law’ that may be required today. All is done with a desire to ensure that the rule of law remains viable in a transitional spectrum.

It is no longer seen as controversial to hold that International Human Rights Law (IHRL) remains applicable during armed conflict, possibly subject to permissive limitations and derogations to some human rights. Although the Law of Armed Conflict (LOAC) in the debate has been referred to as lex specialis in relation to IHRL, this does neither automatically nor categorically mean that LOAC will take precedence over IHRL in all situations arising during an armed conflict. Therefore, this paper briefly discusses how a conflict between IHRL and LOAC norms can be handled in public international law. First, it is examined how the International Court of Justice has shifted it’s position concerning the relationship between IHRL and LOAC. Second, it is argued that actual purpose of conduct must determine which legal framework is the appropriate starting point when assessing the lawfulness of the said conduct. Lastly, the paper closes by concluding that examining norm by norm to determine the appropriate legal framework for a given conduct is far more promising than concluding that one legal framework categorically repeals another legal regime.

It is no longer seen as controversial to hold that International Human Rights Law (IHRL) remains applicable during armed conflict, possibly subject to permissive limitations and derogations to some human rights. Although the Law of Armed Conflict (LOAC) in the debate has been referred to as lex specialis in relation to IHRL, this does neither automatically nor categorically mean that LOAC will take precedence over IHRL in all situations arising during an armed conflict. Therefore, this paper briefly discusses how a conflict between IHRL and LOAC norms can be handled in public international law. First, it is examined how the International Court of Justice has shifted it’s position concerning the relationship between IHRL and LOAC. Second, it is argued that actual purpose of conduct must determine which legal framework is the appropriate starting point when assessing the lawfulness of the said conduct. Lastly, the paper closes by concluding that examining norm by norm to determine the appropriate legal framework for a given conduct is far more promising than concluding that one legal framework categorically repeals another legal regime.

The scope of protection of the environment in relation to armed conflict has continued to expand since the issue was first introduced on the international agenda in the 1970s. Today, it is recognized that the environment is a prima facie civilian object and as such it is entitled to the same layers of protection during an armed conflict as any civilian person or object. Thus, there is a legal obligation to prevent environmental harm in armed conflict, before the event. Given the magnitude of environmental damage that can be anticipated in relation to armed conflict, the obligation to prevent such damage in the first place is critical. In this regard, it is important to note that the legal obligation to prevent environmental harm originates from international environmental law. Furthermore, the obligation to prevent harm is an ongoing obligation. This article illustrates that the general preventive obligations found in international environmental law can shed much-needed light on the general preventive obligations already established under the law of armed conflict, in furtherance of environmental protection.

Encoding and (re-)using data about or created by citizens to generate new value is a process referred to as datafication. Extracting data from and about citizens raises numerous human rights questions, particularly in the area of the right to private life. The European Court of Human Rights (ECtHR) has over the years developed and shaped the right to digital private life by outlining what type of collection, processing and retention of data about individuals is considered permissive – and what is not. Although the datafication process entails elements that currently lie outside the core ambit of the ECtHR, it has a longstanding and indeed heightened interest in defining and protecting what constitutes genuine human private life. In this regard, digital private life falls into a domain of matters which the ECtHR finds worthy of protection. By pointing out specific requirements in order to prevent the abuse of State power, the ECtHR is a mechanism that can be reckoned with when it comes to shielding European citizens from datafication.

This book demonstrates how a focus on children's rights can help practitioners to safeguard children during humanitarian crisis. Child Rights in Humanitarian Crisis focuses on understanding and advancing child rights through practical applications of a child rights perspective in crisis response. The book establishes that with accessible, child friendly participatory means, crisis response can improve from a child rights perspective, and even advance children's rights, whilst also supporting and furthering the development of a child's agency. The volume presents the reader with a clear focus on children from a range of backgrounds, including those most marginalised, such as children with disabilities. Drawing on expertise from the field as well as academia, and providing practical examples which link case studies to legal policies in recent and protracted humanitarian responses, such as in Turkey and at the Lithuania-Belarus border, this book is a treasure trove of advice from some of the humanitarian and development sector's most experienced professionals. Combining insights from both research and practice, this book will be an essential read for humanitarian students and practitioners

In this final chapter, the authors identify three areas where there are gaps to fill in order to improve crisis response for children. These can be summarised in the following three disparities: first, the gap between internal and external mechanisms of complaints or communication; second, the gap between response at the crisis site and recipient countries’ response; and last, the distance between practitioners and academics.

It is argued that if these gaps can be overcome, holistic results, based on knowledge and sound analysis, with practical relevance ensuring the best interest of the child can be achieved.

Offentlig upphandling är allt växande betydelse. Från och med 1 Januari 2008 har en ny lag om offentlig upphandling trätt ikraft. Denna har en syster lag som reglerar upphandling inom försörjningssektorn. Den klassiska sektorn omfattar offentliga upphandlingar som upphandlande myndigheter gör gällande varor, tjänster och byggnadsentreprenader.

Efter att en upphandlande myndighet har prövat anbuden ska de upplysa alla anbudssökande och anbudsgivare om utgången. Detta sker genom ett tilldelningsbeslut, i vilket skälen för tilldelning står att finna. Ett tilldelningsbeslut är en accept av ett anbud, vilket genom de allmänna reglerna i avtalsrätten leder till ett civilrättsligt bindande avtal. Detta kan innebära ett problem då denna avtalsbundenhet uppkommer innan en upphandling är avslutad enligt LOU. I den händelse att en domstol vid en överprövning skulle finna att upphandling måste göras om eller rättas blir detta ett problem då den upphandlande enheten har ett avtal som de inte längre får bibehålla. Denna problematik kan undvikas genom att den upphandlande myndigheten redan i förfrågningsunderlaget anger att avtal sluts genom ett upphandlingskontrakt. På det viset uppkommer även det civilrättsliga avtalsslutet vid samma tidpunkt som den offentligrättsliga.

Kvarstår finns dock en viss problematik kring att upphandlande myndighet ändock ingår ett avtal med en leverantör när det fortfarande finns överprövningsmöjligheter kvar, dvs. innan upphandlingen är avslutad. Efter Alcatel-målet har Sverige ändrat LOU och det går nu att överpröva ett tilldelningsbeslut även efter det att ett upphandlingskontrakt är ingåtts. Det har inför lagändringen förs en diskussion om huruvida skall vara uttryckligen förbjudet att ingå avtal innan överprövningstiden har löpt ut, och att avtal som då är i strid med LOU skall vara ogiltiga. Lagstiftaren valde dock att enbart ändra lagen genom att låta överprövningsrätten kvarstå en period även efter tilldelningsbeslutet och eventuellt avtalsslutande. Denna ordning har föranlett vissa problem då en civilrättslig bundenhet kan uppkomma även om upphandlingen inte är avslutad enligt LOU. Två mål som har avgjorts i kammarrätten har fastslagits att tilldelningsbeslutet är en accept som ger ett giltigt avtal. Det ena av dessa domar gick upp till regeringsrätten där de inte gick emot kammarrätten. Svea hovrätt har även de i ett skadeståndsmål funnit att tilldelningsbeslutet skapade ett bindande avtal.

Författaren anser att det vore önskvärt att lagstiftaren i lag fastslog en upphandling avslutas med ett upphandlingskontrakt som får ingås först efter att minst 10 dagar förlöpt sedan tilldelningsbeslut delgavs anbudsgivarna. Vid en eventuell prövning i högsta instans vore det eftersträvansvärt att tilldelningsbeslutet, och andra fall av eventuellt för tidiga avtalsslut att det fastslogs under vilka omständigheter en civilrättslig bundenhet kan eller inte kan uppstå.

Den europeiska internationella privaträtten inom EU avseende de anknytningskriterier medlemsstaterna tillämpar för att fastställa en juridisk persons nationalitet är inte harmoniserad. Inom EU står följaktligen inkorporerings- och sätesprinciperna mot varandra. De länder som tillämpar inkorporeringsprincipen, eller registreringsprincipen som den också kallas, avgör frågan om bolagets rättsliga hemvist utifrån var bolaget är registrerat. I de andra staterna som utgår ifrån sätesprincipen, avgörs istället frågan utifrån var bolaget har sitt faktiska säte.

Den europeiska internationella privaträttens relation till EU-rätten är genomgående stark. I artikel att 81.2.c FEUF föreskrivs en skyldighet för EU:s lagstiftande organ att besluta om åtgärder för att säkerställa förenlighet mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsstaterna om lagkonflikter och om domstolars behörighet, särskilt när det är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl. Emellertid har några europeiska internationella privaträttsliga harmoniseringsåtgärder för att bringa klarhet i frågan om vilken lagvalsprincip som ska ha företräde vid lagvalskonflikter inte vidtagits.

Problemen med att medlemsstaterna tillämpar skilda lagvalsprinciper blir som tydligast när bolag önskar flytta sitt säte från en medlemsstat till en annan inom ramen för bestämmelserna om etableringsfrihet enligt artiklarna 49 och 54 FEUF. Om ett bolag som exempelvis har bildats och registrerats i ett land som tillämpar inkorporeringsprincipen, flyttar sitt faktiska säte till en stat som tillämpar sätesprincipen, riskerar bolaget att komma att lyda under två staters bolagsrätt. Skulle däremot ett bolag som har bildats och registrerats i ett land som tillämpar sätesprincipen flytta sitt säte till en stat som tillämpar inkorporeringsprincipen uppkommer den situationen istället att ingen av staterna anser sin associationsrättsliga lagstiftning vara tillämplig på bolaget.

Dessa komplicerade problem med juridiska personers mobilitet har delvis lösts genom EUD:s rättspraxis. När det gäller en förflyttning av det faktiska eller det registrerade sätet utan byte av nationalitet gäller enligt Cartesio-domen den princip som slogs fast i Daily Mail-domen för över 20 år sedan. Bolag existerar endast i kraft av de olika nationella lagarna som reglerar bildandet av dem och deras funktion. Frågan om under vilka förutsättningar en sådan förflyttning av sätet är möjlig bestäms således av ursprungsstaten. Däremot är frågan om bolag får flytta säte med byte av nationalitet i första hand beroende av i vilken utsträckning mottagarstaten tillåter det. Cartesio-domen lämnar dock ingen vägledning i frågan om i vilken utsträckning medlemsstaten i fråga får bestämma förutsättningarna för en sådan transaktion. Har medlemsstaten full frihet? Rättsläget är alltjämt oklart i det hänseendet. Det finns följaktligen ingen förutsebarhet och klarhet för juridiska personer som önskar flytta sitt säte inom EU idag.

EU-rättsliga harmoniseringsåtgärder för att underlätta för bolag har vidtagits genom upprättandet av bland annat SE-förordningen och Direktivet om gränsöverskridande fusioner av bolag med begränsat ansvar. Dessa utgör dock inga reella alternativ för nationella bolag som önskar flytta sitt säte. Ett 14:e bolagsdirektiv om gränsöverskridande förflyttning av säte är enligt författarens mening det enda alternativet för att överbrygga svårigheterna med att medlemsstaterna tillämpar två skilda internationellt privaträttsliga principer i utformningen av sin bolagsrätt. Två principer som leder till olika behandling av juridiska personer i EU och riskerar att hindra ett fullt genomslag av etableringsfriheten för juridiska personer.

Uppfinningar vars utnyttjande skulle stå i strid med allmän moral och goda seder undantas från patentering. De självklara fallen där patent nekas är exempelvis tortyrredskap, dock finns det ett område där den etiska bedömningen inte är lika enkel att företa – bioteknik. Med tillkomsten av ett centraliserat förfarande och enhetligt patent med giltighet i hela Europa, har granskningen av etiskt känsliga patentansökan inom bioteknik bedömts ske med utgångspunkt i den gemensamma europeiska moraluppfattningen. Vid definitionen av denna har emellertid skiljaktigheter mellan olika länders etiska ställningstaganden upptäckts, därför råder det inom vissa biotekniska sfärer ingen europeisk konsensus. Med denna framställning redogör jag för hur den rättsliga regleringen av det etiska undantaget ska tolkas och ger egna kommentarer till de olika moralaspekterna.

Sammanfattning

Aktieägaravtalet är en avtalsform som saknar legaldefinition. De centrala rättskällorna är därmed avtalstexten och den allmänna avtalsrätten. Användningsområdet för aktieägaravtalen är främst inom de mindre privata aktiebolagen vilka vanligtvis har ett behov av att kontrollera delägarkretsen. Förekomsten av avtalen tyder på att bolagsordningen inte är ett tillräckligt styrinstrument. Avtalen fyller således en viktig funktion och används till utfyllnad av de bolagsrättsliga normerna. Bestämmelserna i avtalet kan delas in i beslutsbindningar och överlåtelsebindningar. Beslutsbindningar reglerar frågor gällande beslutsfattandet inom bolaget. Överlåtelsebindningar reglerar frågor kring aktieöverlåtelser. Dessa aktieägaravtal strider mot den grundläggande principen om aktiers fria överlåtbarhet i aktiebolagslagen 4 kap. 7 §. Avtalsbundenhet uppkommer för avtalets parter men avtalet binder inte bolaget. Detta framgår av separationsprincipen som skiljer de avtalsrättsliga verkningarna av avtalet från de regler som rör bolagsrätten. Aktier som ägs av fysiska personer kan bli föremål för äganderättsövergångar. Vid de familjerättsliga situationerna kan aktier övergå till tredje man genom bodelning vid äktenskapsskillnad eller genom arv. Omfattas de aktier som övergår vid sådana situationer av ett aktieägaravtal uppkommer vanligtvis frågan om avtalets fortsatta existens samt den nya ägarens relation till avtalets parter. Frågan om aktieägaravtalets verkan gentemot tredje man går dock inte att besvara.

In Sweden, opinions have long been divided on the meaning of the agency concept of authority and its basis. Due to a number of judgments from the Swedish Supreme Court, the discussion has been given renewed relevance. The dissertation investigates the question of the origin of authority. By using a legal dogmatic method, relevant sources are identified and analyzed in order to determine the content of current law.

The dissertation first describes the development of authority in Swedish law and the purpose and function of authority rules. For there to be an act of authorization, it is required that the person who performs a legal act does so in the name of another. However, the exact meaning of acting in the name of another has proved to be far from obvious. The concept is central to the act of authorization, which is why it is also defined within the framework of this dissertation.

The concept of declaration of intent, which plays a central role in the creation of authority, is also discussed. This is because there are divided opinions as to whether there are any subjective requirements on the principal or recipient for a declaration of intent to be considered to exist.

Finally, the grounds for authority that have been identified in the dissertation are presented by analyzing the potential grounds identified within the framework of the dissertation.

I den här uppsatsen har vi undersökt och behandlat låneförbudet som återfinns i ABL 12:7 och i kap 21 i nya ABL. Vi har undersökt om lagen uppfyller sina syften samt vilka syften som lagstiftaren har haft. Intressant är att en ny ABL träder i kraft den 1 januari 2006. Vi har utgått från lagstiftningen och sedan följt upp med rättspraxis och doktrin.

Under arbetets gång upptäckte vi luckor i lagstiftningen vilket medför att syftena bakom lagstiftningen inte kom till sin fulla rätt. Luckorna öppnar möjligheter att kringgå låneförbudet med tämligen enkla metoder. Vi har bland annat undersökt kringgående av lagstiftningen med hjälp utav efterföljande finansiering samt ett kringgående med hjälp av andra rättsobjekt.

Med efterföljande finansiering menas att ett bolag köps med bolagets egna pengar, med hjälp av undantaget för koncernlån. Ett kringgående med hjälp utav andra rättsobjekt kan se ut på lite olika sätt. I vårt arbete har vi använt av oss utav en fysisk person samt ett handelsbolag. Ett kringgående av lagstiftningen möjliggörs genom att andra rättsobjekt än aktiebolag ej lyder under aktiebolagslagen i stora drag.

Dessa handlingar rör sig inom ett grått område inom juridiken och gör låneförbudet till ett tämligen trubbigt redskap.

Eftersom låneförbudet tillhör specialstraffrätten möjliggörs kringgående av lagstiftningen då restriktiv lagtolkning måste användas. Faller en handling inte in ordagrant i vad som står i lagtexten är kringgåendet av låneförbudet både i nya och gamla ABL ett faktum.

Denna uppsats syftar till att utreda på vilket sätt införandet av ”Lag om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever” påverkat de åtgärder som måste vidtas mot kränkningar i skolan samt vem som ansvarar för dessa. Uppsatsen syftar även till att utreda hur elevens möjlighet till skadestånd förändrats i och med införandet av den nya lagen. I uppsatsen utreds kränkningar elever emellan, som inte är brottsliga eller diskriminerande, i skolor som kommunen är huvudman för.

Uppsatsen är uppdelad i tre delar. I den första delen behandlas ansvar, åtgärder och myndighetskontakter, den andra delen behandlar skadeståndsbestämmelserna och i tredje delen behandlas det rättsfall som är av relevans för uppsatsen. Samtliga delar avslutas med en jämförande analys.

Lagen har blivit lättare att tillämpa eftersom skadeståndsbestämmelserna och kommunens ansvar nu finns reglerade i samma lag. Detta underlättar både för skolorna och för de elever som blivit kränkta. Skolorna har ett tydligare regelverk att följa för att undgå skadeståndsskyldighet och eleverna har lättare att se vilka rättigheter de har. Ett barn- och elevombud för likabehandling har tillsatts på Skolverket, som bl.a. ska se till så att skolorna följer reglerna samt agera ombud för de elever som utsatts för kränkningar. Ett utredningsansvar har införts, vilket innebär att skolorna omedelbart måste utreda de kränkningar som de får kännedom om. Kränkningslagen har även inneburit att alla skolor måste ha en likabehandlingsplan. Allt detta syftar till att underlätta för den kränkta eleven att få skadestånd.

Vi ser dock ett antal svårigheter med den nya lagen främst i form av gränsdragningsproblem. Hur olika begrepp i den nya lagen kommer att bedömas är upp till praxis att avgöra. Från förarbetena är det svårt att få vägledning i dessa frågor då de enbart berörts ytligt. Vi tror att det enda prejudicerande rättsfallet på området som prövats enligt de gamla skadeståndsregerna inte skulle ha fått ett annat utfall om den nya lagstiftningen varit gällande. Trots detta anser vi att den nya lagstiftningen är ett steg i rätt riktning och vi tror att förtydligandena i lagtexten, vad avser både elevers rättigheter och skolans ansvar, kommer att underlätta för kränkta elever att få skadestånd.

Rättsfallssamling i kredit- och obeståndsrätt innehåller en sammanställning av centrala rättsfall inom de obeståndsrättsliga, fordringsrättsliga, säkerhetsrättsliga och sakrättsliga områdena. Rättsfallssamlingen vänder sig till alla som har intresse av och/eller har anledning att fördjupa sig inom nämnda rättsområden. Boken är dock primärt framtagen för att användas vid undervisningen i kredit- och obeståndsrätt på såväl grund- som fördjupningskurser. Urvalet till Rättsfallssamling i kredit- och obeståndsrätt, 2 u. och Rättsfallssamling i svensk bolagsrätt har skett genom samarbete mellan Göteborgs universitet, Handelshögskolan i Stockholm, Karlstad universitet, Linköpings universitet och Örebro universitet.

Jag har i detta arbete undersökt hur rättsläget ser ut vid obehöriga transaktioner med betalningsinstrument. I denna undersökning har jag primärt utgått från ett konsumentperspektiv för att se hur konsumenter är påverkade och kommer påverkas av den lagstiftning som finns på området. I dagsläget finns det två lagar som styr betalningsansvaret vid obehöriga transaktioner med betalningsinstrument, nämligen 34 § konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen (2010:738) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument. Eftersom lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument inte gäller retroaktivt är fortfarande 34 § konsumentkreditlagen i kraft för avtal slutna före den 1 augusti 2010. Jag har gått igenom all relevant rättspraxis på området. När jag undersökte den äldre rättspraxis som finns upptäckte jag att bedömningen för vad som utgjorde grov oaktsamhet inte var optimal. Visst handlande som ansetts utgöra grov oaktsamhet borde enligt mitt tycke inte vara grov oaktsamhet. Stöd för en sådan uppfattning fann jag i flertalet av de utredningar som gjorts inför införandet av en ny lag.

Jag undersökte också hur den nya lagen var utformad och vilka eventuella problem som skulle kunna uppstå i och med den. Den nya lagen tillkom för att dels åtgärda de problem som fanns med den äldre 34 § konsumentkreditlagen, dels för att implementera delar av ett EU-direktiv, 2007/64/EG. Trots att jag anser att den nya lagen kommer att förbättra rättsläget för konsumenterna återfinns det också problem med densamma. De problem jag har identifierat gäller;

- avsaknaden av retroaktivitet för den nya lagen,

- införandet av det för den svenska rätten helt nya begreppet särskilt klandervärt,

- motiveringen till införandet av till exempel en självrisk vid obehöriga transaktioner med betalningsinstrumentet och

- den avsaknad av underlag för hur mycket av den nya lagen som konsumenten kommer att känna till ställd mot viljan hos lagstiftaren att införa handlingsdirigerande lagstiftning.

Jag har ansett att den nya lagen borde ha fått en retroaktiv verkan, att rekvisitet särskilt klandervärt bytts ut mot till exempel ett uppsåtsrekvisit och att det är väldigt tveksamt om de handlingsdirigerande lagreglerna kommer att få någon större genomslagskraft hos konsumenterna.

Uppsatsen ämnar besvara vilka aktiebolagsrättsliga skillnader det finns inom EU 25 för att starta och driva ett privat aktiebolag jämfört med den svenska aktiebolagslagens regler. Aktiebolagsrättsliga skillnader som undersöks generellt inom EU 25 är kapitalkrav, bolagsstyrning, aktieägare samt bolagsskatt. Utöver dessa fyra kategorier undersöks även bolagsbildning och bolagsstämma i fem länder som detaljstuderats. Sverige, Frankrike, Storbritannien, Tjeckien och Tyskland.

Ekonomin i stora delar av världen har under början av 2000-talet utsatts för stora påfrestningar. Europa har drabbats hårt, inte bara av finanskrisen utan också av den senaste skuldkrisen där Grekland är ett uppmärksammat exempel. En hårdare reglering för finansiella företag inom EU har därför setts som nödvändig. Solvens II-direktivet utgör dessa nya regler för försäkringsföretag. Tanken med de nya bestämmelserna är att stärka konsumentskyddet och öppna upp för konkurrens mellan länder inom EU.

Syftet med detta arbete är att åskådliggöra några av de effekter som Solvens II-direktivet kan tänkas få för svensk del. Kommer direktivet att innebära ett ökat skydd för konsumenter och hur kan försäkringsföretag i svårigheter höja sin solvens.

De nya bestämmelserna medför både högre kvantitativa solvenskapitalkrav och en helt ny form av kvalitativa kapitalkrav. Den nya riskspecifika regleringen innebär att företagen tvingas se över de risker som finns i det enskilda företagets verksamhet. Det leder till att företagen blir mer riskmedvetna, men de kvalitativa kraven medför också att företagen kan sänka sina solvenskapitalkrav genom att ta lägre risker. Lägre risktagande eller kapitalanskaffning är de huvudsakliga metoderna företagen kan använda för att stärka sin solvens. För försäkringsaktiebolag finns relativt goda möjligheter att anskaffa kapital, i motsats till ömsesidiga företag som har få möjligheter. Särskilt svårt är det för ömsesidiga företag att anskaffa kapital utifrån.

Nackdelarna med Solvens II-direktivet är de omfattande kostnader som anpassningen innebär för såväl företagen som det allmänna. Ett lägre risktagande från försäkringsföretagens sida leder också till sämre förutsättningar för god avkastning. Effekten kan bli att produkter som garanterad ränta försvinner då företagen inte når upp till den utlovade avkastningen.

Solvens II-direktivet är dock ett viktigt steg framåt i utvecklingen av försäkringsmarknaden inom EU. Även om direktivet inte åtgärdar alla problem och har vissa svagheter så medför det en rad fördelar. Direktivets mål är att stärka konsumentskyddet och öka konkurrensen inom EU. Dessa mål kommer direktivet att uppfylla. Frågan är bara hur mycket det kommer att kosta och hur mycket konsumenterna får betala för det utökade skyddet.

Utifrån de två rättsliga avgörandena AD 2009 nr 50 och AD 2011 nr 30 har Arbetsdomstolen utvecklat ett mycket omdiskuterat förhållande mellan de två omplaceringsreglerna i 7 § 2 st. och 22 § LAS. Enligt domstolen skall arbetsgivaren vid hot om arbetsbrist, om detta är skäligt, söka omplacera till lediga arbeten i enlighet med 7 § 2 st. LAS. När denna skyldighet är uttömd och hotet mot arbetsbrist fortfarande kvarstår skall arbetsgivaren i ett andra steg övergå till att omplacera i enlighet med 22 § 4 st. LAS. Så länge en arbetstagare med högre placering i turordningen skyddas från uppsägning framför en arbetstagare med lägre placering och erbjudandet är skäligt, kan arbetsgivaren omplacera enligt vad han eller hon själv anser är bäst för verksamheten. Arbetsgivaren har även möjlighet att omplacera till lediga tjänster utanför turordningen. Anställningsskyddet har ändrats på så sätt att arbetsgivaren i praktiken kan välja vilka arbetstagare han eller hon vill behålla i verksamheten och säga upp de resterande. Den rådande uppfattningen är att arbetsledningsrätten efter de två avgörandena är mer eller mindre oinskränkt och kritik har riktats mot att anställningsskyddet nu har urholkats. Vidare är möjligheterna för arbetstagaren att angripa en omplacering på grund av arbetsbrist små, eftersom Arbetsdomstolen inte anser sig ha behörighet att rättsligt pröva företagsekonomiska frågor. Om domstolen istället tillät de personliga skälen att få ett utrymme vid prövningen av om en omplacering på grund av arbetsbrist är tillbörlig eller ej, hade detta förbättrat arbetstagarens anställningsskydd utan att ge avkall på arbetsledningsrätten.

Enligt Svensk intern rätt kan en skattskyldig som lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen både påföras skattetillägg genom ett disciplinärt förfarande och dömas till straffansvar enligt skattebrottslagen för samma oriktiga uppgift.

Sedan Sverige ratificerade Europakonventionen år 1953 är vi rättsligt bundna av konventionsrätten. Artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet stadgar bland annat att ”ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat”. En fråga som uppstår är huruvida skattetillägget är förenligt med detta dubbelbestraffningsförbud.

”Brottmålsrättegång” är ett autonomt begrepp. I konventionens mening är skatte-tilläggsförfarandet därför enligt de flesta experter en brottmålsrättegång på samma sätt som ett förfarande utifrån skattebrottslagen är det.

Artikel 4 avser emellertid enbart att någon blir dömd två gånger för ett och samma brott snarare än en och samma gärning. Det är fråga om samma brott om de vä-sentliga rekvisiten är likvärdiga. Stöd för dessa påståenden finns i praxis från Högsta domstolen, Regeringsrätten och Europadomstolen.

De flesta experter anser därför att skattetilläggssystemet såsom förekomst är för-enligt med artikel 4. Vissa menar emellertid att rekvisiten för att dömas för skatte-förseelse och vårdslös skatteuppgift är så pass lika rekvisiten för att påföras skat-tetillägg att skattetillägget på dessa punkter riskerar att vara konventionsstridigt. Ett slutgiltigt svar på detta kan enbart ges genom en dom i Europadomstolen.

Vissa remissinstanser som har yttrat sig över 1999 år skattetilläggskommittés be-tänkande anser att även om skattetilläggsreglerna kan anses vara förenliga med dubbelbestraffningsförbudet i konventionen så finns det andra skäl att ta hänsyn till principen om ne bis in idem. Bland annat anförs att resonemanget bakom slut-satsen kan vara svårt för den enskilde att förstå och att det inte är förenligt med god rättsskipning att kännbara sanktioner kan utdömas i två olika förfaranden när de drabbar samma person och i allt väsentligt avser samma gärning.

Författarens uppfattning är att skattetillägget som förekomst inte är konventions-stridigt men att det vad gäller brotten skatteförseelse och vårdslös skatteuppgift är mer osäkert och att Sverige inte skall balansera på gränsen till vad som är fören-ligt med de mänskliga rättigheterna. För att helt undvika dubbelbestraffning, inte bara med hänsyn till Europakonventionen utan även för att upprätthålla en hög rättssäkerhetsnivå, borde skattetillägget tillämpas enbart vid lindrigare fel medan skattebrottslagen griper in vid allvarligare brott.