Inom psykiatrin ställs ofta medicinsk-filosofiska frågor på sin spets. Även om inte psykiatrin är artskild från andra medicinska specialiteter, så blir frågor om ontologiska och epistemologiska grundantaganden tydligare och mer avgörande i det kliniska handlandet.
En grundfråga är hur psykiatrins kompetensområde och kunskapsanspråk kan avgränsas. I praktiska termer kan det uttryckas som; vilka patienter kan räkna med att få hjälp i den psykiatriska vården? Vad är psykiatrins område? Det brukar uttryckas i termer av psykisk sjukdom eller allvarlig psykisk störning eller liknande begrepp, som kan förefalla tydliga, men som vid varje försök till definition visar sig vara tämligen undanglidande.
DSM-systemet har konstruerats så att diagnoser definieras med explicita operationaliserade kriterier, där målet är att alla som använder systemet ska vara överens om en diagnos oavsett teoretisk tillhörighet, kulturell kontext eller liknande.
Det finns emellertid ett grundkriterium i hela DSM-systemet, som lyfter fram frågan om symtomens påverkan på funktioner i livet. Detta grundkriterium benämns ”kliniskt signifikant lidande”. Själva begreppet visar sig dock innehålla ett grundantagande om att det är läkaren som definierar om ett sådant lidande föreligger; därav termen ”kliniskt signifikant”. Frågan om vad som är ett ”lidande” kvarstår emellertid odefinierat.
Låt mig ge några historiska och aktuella exempel på försök till avgränsningar av psykisk sjukdom. Dessa kan förhoppningsvis fungera som ”fallbeskrivningar” att diskutera under symposiet.
1. Homosexualitet
Homosexualitet var klassificerat som en psykisk sjukdom/störning fram till 1973, då det försvann i det amerikanska DSM-systemet. Tillvägagångssättet med vilket detta skedde ger oss emellertid intressant information om hur diagnoser ges legitimitet eller ej.
Det finns ett antal diagnoser i DSM-IV som kallas ”sexuella funktionsstörningar” eller ”sexuella avvikelser”. I den förstnämnda gruppen återfinns exempelvis impotens och vaginism. I den senare gruppen återfinns exempelvis exhibitionism, pedofili eller sadism/masochism. Det var i denna grupp som tidigare också homosexualitet förekom.
På grund av samhälleliga diskussioner under slutet av 1960- och början av 1970-talet så kom rimligheten av att betrakta homosexualitet som en diagnos att ifrågasättas. Till slut kom denna diskussion att leda fram till att man inom American Psychiatric Association (som konstruerar DSM-systemet) röstade om homosexualitet skulle vara kvar i DSM-systemet eller ej. Med knapp majoritet röstades för att stryka denna diagnos.
Detta leder till frågor om vem som definierar vad som är sjukt och inte sjukt. Det leder också till frågor om vilka kriterier som kan användas som grund för en sådan definition. Medicinska kriterier är väl rimligt, men här finns det också andra kriterier som kan anföras i en sådan diskussion.
Man kan också jämföra med när någon astronomi-sammanslutning häromåret röstade för att Pluto inte längre ansågs vara en planet eller Kyrkomötets i Nicea beslut medelst omröstning om kvinnan har en själ eller ej.
2. Social fobi
Social fobi kan fungera som ett exempel på den viktiga distinktionen mellan grad och art. Denna diagnos har, ivrigt understött av läkemedelsindustrin, på senare år ökat i användning, ofta med läkemedel som första behandlingsalternativ. Det är ställt utom allt tvivel att det finns personer som har svår ångest i specifika sociala situationer som blir till ett betydande funktionshinder i det dagliga livet.
Frågan gäller då närmast om detta är en sjukdom i den meningen att det går att distinkt avgränsa den från ”normal” blyghet, eller om det snarare är en gradfråga, det vill säga att alla människor kan uppleva obehag i speciella situationer men vissa mer än andra.
Om det snarare är en ”graddiagnos” än en ”artdiagnos” uppstår frågan om vem som har tolkningsföreträdet. Hur kan läkaren med bibehållen medicinsk förankring beakta personens egen beskrivning av sitt lidande. Med andra ord; hur fastställer läkaren om det föreligger ett ”kliniskt signifikant lidande”?
En annan frågeställning är vilka konsekvenser det har i ett prioriteringsperspektiv om patienten ges hela tolkningsföreträdet.
3. ADHD
Debatten om ADHD/DAMP har varit mer intensiv i Sverige än någon annanstans i världen. Även här är det tämligen okontroversiellt att påstå att det finns barn med svårigheter när det gäller uppmärksamhet, koncentration och motorik. Att de barn med betydande svårigheter inom dessa områden kan behöver stöd och hjälp på olika sätt är därmed också uppenbart.
Det uppstår emellertid problem när sjukvården anmodas att ställa diagnos på barn i syfte att detta krävs för att skolan ska kunna sätta in erforderliga insatser. Här uppstår en situation där läkaren utsätts för påtryckningar från andra myndigheter och/eller föräldrar att ställa en diagnos som kanske inte anses medicinskt motiverad men där omsorgen om barnet och dess rätt till insatser leder till ett problematiskt handlande.
Hur ska vi finna ett språk och ett tolkningssystem som innebär att diagnosen inte får den stora betydelse som den har i dag?