SAMMANFATTNING
Behöver Sverige en samlad nationell stadspolitik? Det är den övergripande fråga som är
föremål för granskning och reflektion i denna artikel. Bakgrunden är det önskemål om och de
argument för en sådan politik som framförts av Arkitekturmuseet, Boverket, Formas och
Riksantikvarieämbetet i en gemensam rapport. I artikeln sätts frågan in i ett bredare stadsoch
urbanpolitiskt sammanhang med förankring i aktuell samhällsvetenskaplig forskning.
Centrala frågeställningar är bland annat: Vilka problem har ansetts påkalla en nationell
stadspolitik och varför? Vilka redan etablerade politikområden berörs? Vilka är de politiska
förutsättningarna? Kan en nationell politik för stadsutveckling organiseras som stärker de
regionala och lokala nivåerna och i så fall hur?
Efter en kort presentation av fenomenet stadspolitik som begrepp och vision riktas blickarna
mot tre förhållanden som påverkar förutsättningarna för en samlad nationell stadspolitik:
först statens förändrade roll från sammanhållen välfärdsstat till bantad och
samarbetssökande stat, sedan politikens fragmentering och slutligen den starka
samförståndsanda som präglar det offentliga samtalet om hållbarhet, inte minst om hållbar
stadsutveckling. Som empirisk referenspunkt görs därefter korta, analytiskt styrda
beskrivningar av fem potentiella spår för en eventuell samlad nationell stadspolitik:
klimatpolitik, områdesorienterad projektpolitik för social inkludering, regional tillväxt- och
utvecklingspolitik, kulturpolitik och arkitekturpolitik.
I en avslutande del konstateras att det i svenska kommuner och regioner visserligen bedrivs
olika former av stads/regionpolitik, ofta med ekonomisk tillväxt som främsta ambition.
Däremot finns ingen samlad eller samordnad nationell stads- eller regionpolitik. I den mån
man kan tala om en nationell stadspolitik så är den fortsatt partiell, ofta implicit och i stora
drag fragmenterad på olika sektorer. En annan slutsats är att stadspolitik måste diskuteras
och skapas i nära samband med de parallella processer som nu pågår i syfte att skapa nya
regionala strukturer för offentlig flernivåpolitik. Utan en av staten orkestrerad, eller
åtminstone legitimerad, regionpolitik är det svårt att tänka sig en motsvarande stadspolitik
med beaktande av de delvis olika intressen som följer av orters läge, näringsgeografiska
struktur och storlek.
Resan mot en samlad, och hållbar, nationell stadspolitik får inte väja för att konfrontera och
självkritiskt granska det samförståndstänkande som i hög grad präglar synen på hållbarhet.
Begreppet är i grunden värdeladdat och därför behöver intressemotsättningar och konflikter
identifieras och konfronteras, vilket i sin tur betyder att fullständigtt samförstånd inte alltid
kan nås. Det är ur ett demokratiskt perspektiv angeläget att politiska partier och andra
former av organiserade samhällsintressen förtydligar sina förhållningssätt till såväl
regionpolitik som hållbar (stads)utveckling och lyfter fram och driver sina argument,
ståndpunkter och slutsatser på ett sätt som gör det möjligt för medborgarna att ta ställning
till olika alternativ.
För att ge möjlighet till ett fortsatt och fördjupat lärande av pågående stadsbyggnadsprojekt
är det angeläget att den forumverksamhet som Delegationen för hållbara städer inledde får
en långsiktig fortsättning. En arena som samlar representanter för offentlig politik och
förvaltning, näringsliv, civilsamhälle och forskning kan, som delegationen själv föreslagit, bli
en plattform där man byter erfarenheter, diskuterar och föreslår nya stadspolitiska initiativ.
Utan att ta ställning till detaljer i förslaget är det lätt att instämma i detta huvudbudskap.