To Örebro University

Ämnesdidaktiska frågor inom juristutbildningen har den senaste tiden tilldragit sig ett ökat intresse. I den här artikeln diskuterar jag en fråga som ständigt är aktuell för universitetslärare, nämligen den pedagogiska utmaningen i att undervisa om begrepp. Framställningen tar avstamp i en förhållandevis allmängiltig pedagogisk teori (socialkonstruktionism). Utifrån denna teori diskuteras utmaningen att göra juridiska begrepp begripliga i undervisningssammanhang. För att göra diskussionen gripbar, utgår jag från det straffrättsliga begreppet gärningsculpa, som många juriststudenter stöter på under straffrättskursen. Detta kan naturligtvis bytas ut mot vilket juridiskt begrepp som helst, varför artikeln kan vara givande även för den som undervisar inom andra rättsområden. De tankar som kommer till uttryck i artikeln bygger såväl på rön i högskolepedagogisk litteratur som på mina egna undervisningserfarenheter.

Politiker bör iaktta en större försiktighet när det gäller krav på att införa hårdare straff. I stället behöver andra verktyg ges en chans, som exempelvis att tillföra betydligt mer resurser till polisens preventiva arbete och att satsa väsentligt mer på olika socialpolitiska åtgärder.

Lagförslaget att kriminalisera köp av sexuell tjänst utomlands är hedervärt, men problematiskt och bör därför inte genomföras, skriver Dennis Martinsson doktor i straffrätt vid Stockholms universitet.

Det finns en tendens till att mordrättegångar behandlas som ett underhållningsliknande inslag i medierna, som ligger mycket nära deckargenren. Det bör finnas en gräns för hur långt rapporteringen i aktuella mord- och brottsfall får gå.

Kritiskt tänkande inom högre utbildning har varit föremål för en diskussion inom den högskolepedagogiska litteraturen under, åtminstone, de senaste trettio åren. Frågan om hur ett kritiskt tänkande bör genomföras inom ramen för juristutbildningen har aktualiserats då Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet nyligen antagit ett rambeslut som syftar till att förstärka studenternas förmåga till kritiskt tänkande.

Syftet med mitt bidrag är att mot bakgrund av detta rambeslut, föra en diskussion kring hur en undervisning som utgår från ett kritiskt tänkande skulle kunna genomföras. Min utgångspunkt är att ett kritiskt tänkande inom ramen för juristutbildningen bör ta avstamp i respektive rättsområdes särdrag i kombination med att undervisningen fokuserar på generiska färdigheter. Särskild tonvikt bör, enligt min mening, ligga på metodologiska frågeställningar. Undervisningen bör, enligt min mening, inte ske på så vis att ”allt” inom ett rättsområde ska täckas i undervisningen. I stället bör rättsligt relevant material (såsom rättsregler, normer, rättsfall, statliga utredningar) användas som exempel för att belysa olika juridiska problemkomplex. Detta bör stimulera till ett djuplärande.

Ett kritiskt tänkande inom juristutbildningen kan även inkludera externa perspektiv, dock med reservation för att den externa blicken på juridiken behöver ske i symbios med det interna perspektivet på juridiken. Detta kan t.ex. ske genom att fråga sig vad rättens funktion är i ett bredare samhällsperspektiv, vilket bör öka förståelsen för betydelsen av enskilda regler och normer

I det här sammanhanget skulle jag vilja diskutera frågor såsom:

• Vad innebär kritiskt tänkande inom ramen för juristutbildningen? Vad är det som ska betonas i undervisningen egentligen?

• Hur kan en undervisning som präglas av ett kritiskt tänkande (inom ramen för juristutbildningen) tänkas se ut på ett mer konkret plan?

I den följande artikeln redogör jag för några av de huvudsakliga resultat som presenterades i min avhandling Om strafrättsvillfarelse som lades fram för disputation vid Stockholms universitet den 9 september 2016. I avhandlingen analyserade jag dels bestämmelsen om straffrättsvillfarelse (BrB 24 kap. 9 §), dels gränsdragningen mellan uppsatsrelevant villfarelse och straffrättsvillfarelse. I denna text fokuserar jag främst på gränsdragningsfrågan genom att bl.a. beskriva varför det över huvud taget är viktigt att göra skillnad på olika villfarelseformer och förklara gränsdragningen både i teorin och i praktiken. Avslutningsvis kommer jag även beröra vissa utvalda frågor om tillämpningen av bestämmelsen om straffrättsvillfarelse – särskilt mot bakgrund av NJA 2012 s. 564. Av naturliga skäl är den förevarande framställningen författad på ett något summariskt sätt, varfär den läsare som vill ha tillgång till en mer detaljerad diskussion hänvisas till min avhandling samt de referenser som anges där.