Till Örebro universitet

Hösten 2021 infördes ett nytt examensmål för lärarutbildningarna rörande lärarstudenternas förmåga att ”kommunicera och reflektera kring frågor som rör identitet, sexualitet och relationer”. För att våra studenter ska kunna uppfylla detta mål har vi inom historieämnet på ämneslärarutbildningen vid Örebro universitet infört ett obligatoriskt moment i form av en muntlig rollspelsövning. I denna text diskuterar vi möjligheterna att stärka studenters kompetens i att genomföra historiska samtal om ämnen som kan upplevas som känsliga, fördjupa deras förmåga att leda pedagogiska samtal och utveckla deras kommunikativa utsträckning integrera muntliga övningar inom högre utbildning.

Heated discussion and challenging silence: Learning to lead conversations about identity, sexuality and relationships

In 2021, a new requirement for obtaining a teacher’s certificate was added to the Swedish Higher Education Ordinance. Students must now demonstrate an ability to “communicate and reflect on issues regarding identity, sexuality and relationships”. In a history course within the teacher education programme at Örebro University, we have developed an obligatory roleplay exercise focused on verbal communication to meet this requirement. Here, we discuss how the role-play exercise can develop students’ communicative abilities and strengthen their competencies in leading group discussions on issues potentially perceived as sensitive. Like our students, we recognize the value of incorporating verbal, communicative exercises into the curriculum to a higher degree. 

Civil society organizations have often bridged the gap between government services and the needs of refugees. However, their influence is often shaped by government action or inaction. This dissertation explores the role of civil society in shaping and implementing Swedish migration policy during the Cold War era. It focuses on the refugee-related work of the Swedish Red Cross and the Swedish Free Church Council between 1951 and 1991, analyzing how their strategies were developed and executed, both discursively and in practice.

To investigate how governmental migration discourses were either internalized or resisted, and to understand the strategic choices made by the organizations, the study employs a combination of archival source analysis and analysis of historical discourses and contexts, alongside a framework based on the concept of migration governance.

The findings show that civil society actors and their local representatives constituted a significant power resource for advocacy. Furthermore, transnational networks were effectively operationalized as power resources, offering alternative avenues for continued refugee advocacy beyond the domestic sphere.

The study highlights a general tendency within both organizations to act as executors, reinforcers, and enablers of governmental refugee policies, in line with Sweden’s corporatist tradition. Although both organizations occasionally criticized government policies, their advocacy was limited by the legal and institutional frameworks at both domestic and international levels. This points to the inherent constraints of engaging in advocacy within governmental frameworks.

Migrationspolitiken är ett traditionellt statligt område. Civilsamhällets engagemang i flyktingpolitiska frågor har dock en lång historia och man har ofta samverkat med statliga aktörer och försökt influera migrationspolitikens utformning. Historiskt har civilsamhällets organisationer befunnit sig i en prekär situation gentemot den stat de försöker påverka då de är beroende av statliga bidrag och det är främst genom statligt samarbete som de kan få tillgång till de flyktinggrupper de vill stödja. 

Under 1970- och 1980-talen trädde Svenska Frikyrkorådet fram som aktör på det flyktingpolitiska fältet både politiskt och praktiskt. Via Frikyrkan Hjälper stöttade man människor i katastrofdrabbade områden och drev långsiktiga utvecklingsprojekt. Man samarbetade med invandrarkyrkor och med frivilliga organisationer såsom Rädda Barnen, Röda Korset och Svenska Kyrkan i nationella flyktingkampanjer. Man hade även ett pågående samarbete och påverkansarbete gentemot staten, där man verkade som remissinstans till regeringen och agiterade för flyktingars rättigheter, och mot rasism, och drev olika typer av integrationsprojekt, både statligt finansierade och med egna medel.

När den socialdemokratiska regeringen annonserade omfattande och hårda inskränkningar i asylrätten genom det s.k. Luciabeslutet den 13 december 1989, togs beslutet emot med bestörtning. Beslutet representerade ett trendbrott både gällande den svenska migrationspolitiken, som länge utmålats som generös och välkomnande, och i samverkan mellan staten och frivilligorganisationerna inom migrationspolitiken. Hur skulle man förhålla sig till den statligt förda politiken och det pågående samarbetet i skenet av denna skärpning? Detta paper presenterar resultat från mitt avhandlingsarbete och undersöker relationen mellan stat och civilsamhälle vid en brytpunkt i den svenska migrationspolitikens historia med Luciabeslutet och Svenska Frikyrkorådet som case.

De senaste åren har internationella samfundet betonat vikten av att inkludera ett genusperspektiv inom humanitära aktioner. Nutida humanitära kriser har också fått forskare att studera historiska exempel för att på så vis spåra empirisk kunskap, nå fördjupad förståelse och finna nya vägar att bidra till humanitära initiativ i framtiden. Historiker har bidragit med nya tolkningar av den humanitära historien där kvinnor framträder som aktiva aktörer och inte bara synliggörs som offer. Forskare har också pekat på hur humanitära hjälparbetare och system ignorerat historiska, geografiska, kulturella och politiska variationer som format, förhandlat med och ibland brutit upp traditionella roller och genusidentiteter. Det saknas dock en mer systematisk undersökning av den komplexa relationen mellan humanitarianism och genus, särskilt ur ett svenskt historiskt perspektiv. Detsamma gäller den historiska relationen mellan humanitarism och mänskliga rättigheter, och vad den successiva övergången till ett mer rättighetsbaserat perspektiv inneburit för humanitära aktörer, i synnerhet för kvinnor och kvinnors rättigheter. 

Genusregimerna i Europa förändrades genom politiska och samhälleliga förändringar under världskrigen och de kommunistiska regimernas fall. I den humanitära historien lyfter historikern Johannes Paulmann fram tre avgörande händelser: första världskriget, 1960- och 70-talen och slutet på kalla kriget. Kvinnors rättigheter har dock skiftat i olika samhällen. Panelen kommer att diskutera hur svenska humanitära aktörer verkat för att främja kvinnors rättigheter i olika kontexter under tid. Maria Småberg studerar Kvinnliga Missionsarbetares arbete bland armeniska flyktingkvinnor och barn efter folkmordet 1915. Lina Sturfelt forskar om svenska Rädda Barnen i Central- och Östeuropa efter första världskriget. Izabela Dahl fokuserar på flyktinghjälp i Sverige under och efter andra världskriget, Malin Forshällen om svenska frivilligorganisationers engagemang i flyktingfrågor 1956-1999, … om hjälp till latinamerikanska flyktingar i Sverige under 1970-talet och Sanela Bajramovic analyserar Kvinna till Kvinnas arbete i Bosnien-Hercegovina under 1990- och 2000-talet.

Våra övergripande frågor är:

-       Hur och om var svenska humanitära narrativ och praktiker präglade av genus- och rättighetsbaserade perspektiv under dessa perioder?

-       På vilka sätt särskiljer sig de svenska exemplen?

-       Hur kan vi förstå fördelar och nackdelar med ett genus- och rättighetsperspektiv på humanitär hjälp ur en historisk synvinkel?

The session consists of a panel discussion with shorter presentations by each participant. Our overall questions are: How were Swedish humanitarian narratives and practices characterized by gender and rights-based perspectives during these periods? In what ways do the Swedish examples differ? How can we understand the advantages and disadvantages of a gender and rights perspective on humanitarian aid from a historical point of view?