To Örebro University

This study examines how academic development units (ADUs) maintain and sustain educational leadership within Swedish higher education institutions. Drawing on a national survey of ADU directors and a purposeful subsample of five focus-group interviews including deans and programme leaders, drawn from a larger dataset, we use reflexive thematic analysis to explore how ADUs are described by participants as fostering continuity in educational leadership. Framed through the lens of critical-constructive academic development, the findings show that ADUs’ influence is primarily relational and epistemic; that is, enacted through sustained practices of dialogue, interpretation, and trust-building rather than formal authority. As organisational actors, ADUs mediate between educational strategy and pedagogical practice, interpreting institutional priorities while maintaining space for reflection and critique. The study reframes ADUs as mediating infrastructures of care and critique, illustrating how they are described as maintaining continuity in educational leadership through relational and epistemic practices within complex university systems.

Uppdraget att leda utbildning i akademin är centralt för högre utbildningskvalitet och utveckling, men får ofta begränsad uppmärksamhet. Den här rapporten bygger på en nationell kartläggning genomförd 2023–2024 inom Universitets- och högskolerådets högskolepedagogiska lyft. Målet har varit att förstå hur detta ledarskap formas, praktiseras och upplevs vid svenska lärosäten, och att bidra med kunskap som kan stärka dess strategiska och pedagogiska villkor.

Studien har en kvalitativ ansats och omfattar 93 fokusgruppsintervjuer med 335 deltagare från 36 lärosäten samt en inledande och en uppföljande enkät. Intervjuerna genomfördes i rollhomogena grupper på olika ledningsnivåer, från rektorer till programansvariga.

Vad som träder fram är bilden av ett ledarskap som inte bara kräver struktur och styrning, utan även omdöme, pedagogisk förståelse, vetenskaplig förankring och förmåga att skapa mening i komplexa sammanhang. Ledare beskriver hur de verkar i ett landskap där kollegialitet och linjestyrning möts och där uppdraget handlar mindre om att peka ut vägen än om att möjliggöra rörelse. Ledarskapet beskrivs som ett ansvar som bärs i samspel med andra snarare än utövas hierarkiskt.

Samtidigt visar studien att förutsättningarna ofta brister. Många ledare verkar med oklara mandat, otydliga uppdrag och begränsad tillgång till stöd. Karriärvägar saknas och kompetensutvecklingen tenderar att handla mer om administration än om pedagogisk och strategisk ledning. Ansvar för utbildningens kvalitet förväntas tas, men erkänns sällan som akademiskt meriterande.

Mot denna bakgrund lyfter rapporten fram behovet av ett akademiskt förhållningssätt till ledarskap. Såväl tidigare forskning som studiens resultat visar att ledarskap av utbildning i akademin innebär att ta ansvar för ett kunskapsområde som vilar på vetenskaplig kompetens: att tänka kritiskt, formulera relevanta frågor, pröva idéer och skapa förutsättningar för kollegialt lärande och utveckling. Det handlar också om att värna akademiska värden som integritet, nyfikenhet, eftertanke och bildning.

Flera ledare vittnar om att det som verkligen gör skillnad inte är fler riktlinjer, utan levande samtal, gemensam tolkning och förankring i den akademiska kulturen. Därför behöver ledarskap av utbildning i akademin erkännas och stödjas som en kollektiv kunskapspraktik: det är inte ett sidouppdrag, utan en del av den akademiska kärnan.

Det här kapitlet tar sin utgångspunkt i Örebro universitets pedagogiska meriterings-modell och undersöker hur lärares uppfattningar om pedagogisk skicklighet förhåller sig till universitetets fyra kriterier för excellent lärarskap: undervisningsskicklighet, pedagogisk reflektionsförmåga, pedagogiskt ledarskap och vetenskapligt förhållningssätt. Drygt sjuttio lärare, två från varje huvudområde vid Örebro universitet, har i en enkät fått besvara frågor om vad pedagogisk skicklighet betyder för dem. När svaren sätts i relation till kriterierna för excellent lärarskap blir det tydligt att den pedagogiska meriteringsmodellen innehåller lärarkvaliteter som det stora flertalet lärare som besvarat enkäten inte uppfattar som viktiga delar av pedagogisk skicklighet. Att gå från skicklig till excellent kan på så vis bli en utmaning för en del lärare, och i kapitlet diskuteras avslutningsvis vad pedagogiska utvecklare kan göra för att vägen ska uppfattas som framkomlig av så många lärare som möjligt.

As academic developers and higher education researchers, we, the authors, have pondered why engaging in public discourse is often found to be difficult by academics and how we can conceptualise and help prepare for the role of academic citizen in general and in more discipline-specific terms. Rather than approaching citizenship as an extraordinary task or role for the academic, we find that it may be best understood and approached as integral to being a researcher and teacher. We use perspectives on the knowledge society and the concept of co-production of science and society to suggest some conceptual inroads for understanding what shape the task of academic citizenship might take.

I Jämställdhetsintegrering i högre utbildning diskuteras och problematiseras jämställdhetsfrågor utifrån olika perspektiv, ämneskulturer och utbildningssammanhang. Boken riktar sig till lärare, pedagogiska utvecklare och pedagogiska ledare i Sverige. Vid svenska lärosäten finns starka åsikter om jämställdhetsintegrering, men även nyfikenhet och engagemang - dessutom en viss förvirring. Denna antologi ger förslag på sätt att tänka och konkret arbeta med jämställdhetsintegrering i högre utbildning.

In universities worldwide, there is an increased reliance on academic developers to contribute to enhancing higher education. As critical-constructive agents within their universities, academic developers have the potential to contribute to changes on the institutional level as well as on the level of educational practices. While such a role has been discussed in previous research, there are few empirical studies showing what it may look like in practice and how it may be nurtured and sustained. In this article, we explore the growth of an academic development unit over time, tracing its incremental shift from a constricted position with limited legitimacy and agency but emergent critical-constructive voices in 2016, to a centre holding an integrated and strategic position with a critical-constructive focus on the educational and societal mission of the university in 2021. The study contributes (1) an empirical example of how an increasingly integrated, influential and critical-constructive academic development unit may be nurtured; and (2) a conceptual framework to understand and enhance the critical-constructive potential of academic development.

In this chapter, we explore potentials and challenges for academic developers in their roles as deliberative leaders. Deliberative leadership in this context involves contributing to academics’ understanding of, reflection on and enactment of teaching and learning as – and for – public good. Furthermore, it implies performing educational leadership by means of deliberative communication. We study two ADs as they prepare, conduct and reflect on a course session with the aim of nurturing academics’ professional responsibility, through a discussion about learning outcomes and constructive alignment in relation to professional responsibility. We start by situating the case within current research on academic development as well as the recent implementation of the National Qualifications Framework (NQF) in Norwegian higher education. As brokers between external polices, institutional leaders and fellow academics, academic developers are continuously faced with the considerable political and pedagogical challenge of creating spaces for imaginative and creative engagement between policy and practice. Deliberative leadership is identified as a means of seeking out legitimate compromises – consistent with professional responsibility – within these complex webs of commitments. The case, however, repeatedly demonstrates just how challenging deliberative leadership is in practice.

The concept of teaching and learning intellectual virtues, such as curiosity or courage, has emerged (or reemerged) in the recent literature as an important purpose of higher education. Chapter 5 takes the current trend as a starting point to propose several intellectual virtues for leading higher education. We focus on the use of deliberative communication in teaching and research because both are relevant for academic staff in their daily work, regardless of discipline or university. The chapter lays out how the conversations and reflection that occur through deliberative communication can be a resource for bringing to light intellectual virtues that academics may not realise they possess, or acknowledge that they need. We show how ADs might use deliberative communication to provide colleagues with opportunities for collective and individual reflection on intellectual virtues, as well as how the approach might have potential for everyone, including leaders, in the university communities.