To Örebro University

This chapter examines the criminalisation of corporate hijacking in Swedish law against the background of rule-of-law principles recognised within the European Union. It analyses the interaction between public registration, formal representation and criminal liability in light of the newly introduced offence of corporate identity theft, or corporate hijacking, and recent Swedish Supreme Court case law on de facto directors. The chapter argues that rules on corporate representation perform a structural function within the legal order: they render decision-making authority externally identifiable and legally attributable, thereby supporting legal certainty and the protection of legitimate expectations in market transactions. The criminalisation of fabricated representation and the extension of liability to individuals exercising decisive factual control reflect a concern to prevent a separation between visible authority and effective power. The Swedish developments illustrate how civil, administrative and criminal norms interact to maintain the alignment between formally recognised authority and legally reviewable decision-making structures. In this sense, the regulation of corporate representation should be understood not merely as a technical construct of company law, but as a structural mechanism through which rule-of-law principles concerning attribution, accountability and legal certainty are operationalised within the Union’s constitutional framework.

Reglerna om företrädarskap och firmateckningsrätt utgör centrala element i det associationsrättsliga systemet. Genom dessa regler skapas förutsebarhet och tilllit i associationens relation till tredje man, under förutsättning att registreringen korrekt speglar giltiga beslut. Under senare år har dock denna balans utmanats, inte minst genom den typ av bolagskapningar som rättssystemet länge haft svårt att hantera. Denna problematik, som länge uppmärksammats i doktrin och debatt, bl.a. av professor Marie Karlsson-Tuula, har numera fått lagstiftningsmässigt genomslag. Den nya kriminaliseringen av företagskapning är en del i ett försök att stärka den rättsliga infrastrukturen kring företrädarskap och återupprätta förtroendet för registrens tillförlitlighet. Klyftan uppstår i det glapp som finns mellan den formella legitimiteten – den offentliga sanning som skapas av registeruppgifter – ochden faktiska kontrollen som utövas av bolagets verkliga makthavare. Denna artikel undersöker hur två skenbart olika rättsutvecklingar hanterar just detta glapp: dels den nya kriminaliseringen av företagskapning, som syftar till att försvara den formella fasaden mot manipulation, dels Högsta domstolens praxis om faktiska företrädare, som istället fäster avseende vid den faktiska makten. Analysen kommer att visa att de i själva verket är två sidor av samma mynt: ett försök från rättsordningen att anpassa sig till en verklighet där form och funktion inte alltid sammanfaller.

In December 2022, the European Commission presented a proposal for a directive on the harmonisation of certain aspects of insolvency law (COM(2022) 702 final). The initiative aims to further harmonise key areas of EU insolvency law within the framework of the Capital Markets Union (CMU), including asset recovery, the efficiency of insolvency proceedings, and the distribution of recovered assets among creditors. Among other measures,1 the Commission Proposal of 2022 suggested that the board of a limited liability company should be obliged to file for the company’s insolvency procedure within three months of becoming aware of its insolvency, and that directors may be held personally liable for losses suffered by creditors as a result of a delayed filing. The proposed filing duty has already been identified as one of the more debated aspects of the current harmonisation initiative, following similar controversies surrounding Article 19 of the Directive on Restructuring and Insolvency ((EU) 2019/1023), which required that directors have due regard to creditors’ interests when insolvency is likely. The filing obligation is intended to incentivise timely action by directors and to protect the legitimate interests of creditors, consistent with the approach taken in the UNCITRAL Legislative Guide on Insolvency Law. Following the publication of the Council’s General Approach in May 2025 and the European Parliament’s position in July 2025, negotiations are now under way, and the initiative appears close to adoption. This article examines the proposed duty to file for insolvency proceedings in light of these developments and considers whether an indirect equivalent already exists under Swedish law. 

Hösten år 2022 offentliggjorde EU-kommissionen ett förslag till direktiv, COM(2022) 702 final (”Förslaget”), om harmonisering av tre nyckelområden i EU:s insolvenslagstiftning: återvinning av tillgångar, insolvensförfarandenas effektivitet och fördelningen av återvunna tillgångar mellan borgenärer. I Förslaget föreslås bland annat att styrelsen i ett aktiebolag ska ha en skyldighet att ansöka om bolagets konkurs senast tre månader efter att man blivit medveten om att bolaget är insolvent. Styrelseledamöterna föreslås bli personligt ansvariga för borgenärernas skador, om skadorna är en följd av styrelsens underlåtenhet att ansöka om bolagets konkurs i tid. I denna artikel redogörs för förslaget om en plikt att ansöka om konkurs liksom frågan om det redan finns en sådan indirekt skyldighet i svensk rätt.

Styrelseledamöter har ett antal skyldigheter när ett aktiebolag får ekonomiska svårigheter. Vilka regler som aktualiserar bolagsledningens ansvar beror på om ett aktiebolag har betalningsproblem eller balansproblem. Avseende balansproblemet finns regler om så kallat medansvar för styrelseledamöter och andra företrädare i 25 kap. aktiebolagslagen (2005:551). Syftet med kapitalbristreglerna är att tillse en snabb avveckling av ett kapitalsvagt aktiebolag och därvid skydda borgenärskollektivet. Utöver medansvarsreglerna finns det regler om skadeståndsansvar för bland andra styrelseledamöter för skador de åsamkar bolaget, aktieägare eller andra, exempelvis borgenärer. Vid ett aktiebolags betalningsproblem aktualiseras obeståndsrelaterade ansvarsregler i de fall betalningsoförmågan inte bedöms vara endast tillfällig. Härvid kan särskilt nämnas borgenärsbrotten i 11 kap. brottsbalken (1962:700), vilka förutsätter gäldenärens obestånd eller att påtaglig fara för obestånd föreligger. Därtill aktualiserar den särskilda oförmågan att betala förfallna skatteskulder det skatterättsliga företrädaransvaret i 59 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244) (SFL) och för det räcker att betalningsoförmågan är endast tillfällig. Avhandlingen syftet är att systematisera och utvärdera reglerna om skyldigheter och personligt ansvar för styrelseledamöter när bolaget befinner sig i insolvenszonen, det vill säga när det är risk för obestånd eller obestånd är ett faktum. I syftet ingår att undersöka regleringens ändamålsenlighet.