To Örebro University

Hur påverkades kollektivtrafiken i Sverige när de regionala kollektivtrafikmyndigheterna (RKM) bildades? Denna övergripande fråga är utgångspunkten för denna antologi, som diskuterar effekterna av den nyakollektivtrafiklagen som trädde i kraft 2012. Antologin tar avstamp iett flerårigt forskningsprojekt och visar hur reformen har påverkat ansvarsfördelning, styrning och samverkan mellan regioner, kommuneroch statliga aktörer.

Antologin visar att den regionala nivån har fått en tydligare strategiskroll, särskilt i kopplingen mellan kollektivtrafik, regionförstoring, arbetsmarknad och klimatmål. Samtidigt är genomförandet fortsatt beroende av kommunernas planering och genomförande av sitt välfärdsuppdrag. Resultatet är ett flernivåsystem där ingen aktör ensam styrutvecklingen och där samverkan är en praktisk nödvändighet.

Flera kapitel lyfter fram spänningen mellan tillväxtmål och social hållbarhet, mellan starka pendlingsstråk och landsbygdens behov, samtmellan strategiska ambitioner och ekonomiska realiteter. Antologindiskuterar också hur statistik och indikatorer formar synen på kollektivtrafikens resultat, och vilka utmaningar som finns i dagens uppföljningssystem.

Sammantaget ger boken en samlad bild av de möjligheter och utmaningar som präglar regional kollektivtrafik i dag. Den riktar sig tillpraktiker och beslutsfattare som vill förstå hur organisering, samverkanoch lokala förutsättningar påverkar kollektivtrafikens utveckling i ett föränderligt styrningslandskap.

I detta kapitel sammanfattas antologins samlade bidrag och placerar resultaten från forskningsprojektet om regional kollektivtrafik i ett bredare teoretiskt och policyrelevant sammanhang. Utgångspunkten är att införandet av kollektivtrafiklagen innebar en omfattande institutionell reform där ansvar och planeringsmandat för kollektivtrafiken omskalades från kommunal till regional nivå, genom etableringen av regionala kollektivtrafikmyndigheter (RKM). Kapitlet visar att reformen bör förstås i relation till bredare processer av regionalisering, europeisering och ökade krav på samordning kring hållbar utveckling. Med stöd i perspektiven omskalning och samverkan analyseras hur kollektivtrafikens styrning har förändrats i praktiken. Antologin visar att den regionala nivån stärkts strategiskt, särskilt i frågor kopplade till tillväxt, regionförstoring och klimatmål, medan genomförandet fortsatt är starkt beroende av kommunala insatser, inte minst inom fysisk planering, välfärdstjänster och tillgänglighet. Detta har skapat ett icke-hierarkiskt styrningslandskap i flera nivåer där samverkan framstår som en nödvändighet snarare än ett val, men också som en källa till fragmentering, otydligt ansvar och resurskrävande processer.

Vidare identifieras en tydlig spänning mellan tillväxtpolitiska och välfärdspolitiska logiker i kollektivtrafikens planering. Regionförstoringsstrategier prioriteras ofta, medan social hållbarhet, landsbygdens villkor och rättvis tillgång till mobilitet i högre grad hanteras lokalt och sällan operationaliseras i regionala mål. Avslutningsvis diskuteras statistikens och indikatorernas roll i styrningen, där bristande datakvalitet och förenklade mätetal riskerar att osynliggöra kollektivtrafikens komplexa samhällsuppdrag. Kapitlet avslutas med policyrekommendationer som betonar behovet av bättre samordning, tydligare ansvarsför-delning och stärkt analytisk kapacitet snarare än nya organisatoriska reformer.

Det här kapitlet fokuserar på den snabba ökningen av A-traktorer i Sverige och problematiserar föreställningen om att denna utveckling är en konsekvens av försämrad kollektivtrafik. Genom en kombination av litteraturöversikt, statistisk analys och intervjuer med kommunala planerare undersöks hur A-traktorer relaterar till kollektivtrafikens planering, landsbygdens mobilitetsvillkor och ungas vardagliga förflyttningar. Kapitlet visar att A-traktorer i huvudsak är ett landsbygdsfenomen, både som mobilitetslösning och som kulturellt uttryck. Den statistiska analysen visar att ökningen av A-traktorer är starkt kopplad till kommuntyp och geografiska förutsättningar snarare än till förändringar i kollektivtrafikens utbud. Sambandet mellan minskad kollektivtrafik och ökat antal A-traktorer är genomgående svagt, vilket utmanar förenklade förklaringar som ofta förekommer i den offentliga debatten.

Intervjuer ger en splittrad bild av sambandet mellan kollektivtrafik och A-traktorer. Medan vissa ser en indirekt koppling i specifika lokala sammanhang, betonar många att ökningen snarare drivs av faktorer som ungdomskultur, bilnormer, socioekonomiska förutsättningar och förändrade regelverk. A-traktorn framstår därmed inte enbart som ett substitut till kollektivtrafik, utan som ett socialt och identitetsskapande mobilitetsmedel som erbjuder frihet, flexibilitet och tillhörighet – dimensioner som kollektivtrafiken svårligen kan konkurrera med. Kapitlets övergripande slutsats är att A-traktorernas ökade utbredning bör förstås som ett uttryck för bredare strukturella skillnader mellan stad och land och för ungas mobilitetsvillkor i glesa geografier. För planering och policy innebär detta att A-traktorer behöver ses som en integrerad del av det rurala mobilitetssystemet, snarare än som ett marginellt fenomen eller en direkt följd av kollektivtrafikens utveckling.

Det här kapitlet introducerar en antologi baserad på ett forskningsprojekt om styrning och planering för allmän kollektivtrafik i Sverige efter införandet av den nya kollektivtrafiklagen, implementerad från 2012. Lagen innebar att 21 regionala kollektivtrafikmyndigheter (RKM) bildades och att ansvar för planering av den allmänna kollektivtrafiken flyttades från kommuner till regioner. Eftersom planering för allmän kollektivtrafik genom RKM är beroende av kommunernas planering inom sina ansvar för fysisk planering, skolskjuts och färdtjänst behöver RKM och kommuner samverka. Begreppet för omskalning och processer kring samverkan är centrala utgångspunkter för forskningen inom projektet. Omskalning, handlar om hur ansvar förflyttas mellan planeringsnivåer, och samverkan uppstår eftersom aktörer är beroende av varandra för att organisera för kollektivtrafik. RKM och kommuner är ömsesidigt beroende av varandra, framför allt genom:

• Relation mellan allmän och särskild kollektivtrafik där samordning kan bidra till hållbarhet utifrån dess olika dimensioner

• Relationer mellan kommunerna fysiska planering och RKM:ernas planering för kollektivtrafik.

Antologin bygger på tre huvudmaterial: intervjuer med 18 RKM, strukturerade intervjuer med 49 kommunala planerare samt analyser av tre generationer regionala trafikförsörjningsprogram (2012–2024). Projektet studerar planering av kollektivtrafik i 18 landets 21 län; storstadslänen Stockholm, Västra Götaland och Skåne ingår inte.

Antologins syfte är att samla och förklara forskningsprojektets resultat på svenska och riktar sig till praktiker och studenter med intresse i kollektivtrafik och samhällsplanering. Den består av tio kapitel som kan läsas både separat och som en helhet.

Detta kapitel problematiserar statistikens och nyckeltalens (KPI:ers) roll i styrningen av svensk kollektivtrafik och visar hur bristfälliga och svårjämförbara data skapar betydande kunskaps- och styrningsutmaningar. Med utgångspunkt i intervjuer med företrädare för 18 regionala kollektivtrafikmyndigheter (RKM) samt en kritisk genomgång av vanligt förekommande indikatorer analyserar kapitlet hur mätbarhet både möjliggör och begränsar förståelsen av kollektivtrafikens utveckling. Kapitlet visar att variationer i den nationella statistiken i första hand bör förstås som ett systemproblem snarare än som uttryck för faktiska skillnader i trafikens omfattning eller kvalitet. Skillnader i organisatoriska lösningar, skatteväxling, ansvarsfördelning och tolkning av nationella anvisningar innebär att likartade indikatorer kan fyllas med olika innehåll i olika regioner. Följden blir att jämförelser mellan län och över tid ofta saknar metodologisk robusthet, trots att just sådana jämförelser ligger till grund för politisk uppföljning, benchmarking och strategiska beslut.

Genom en fördjupad diskussion av sju vanligt använda KPI:er visar kapitlet hur komplexa mobilitetssystem reduceras till förenklade mått som tenderar att spegla geografi, demografi och organisatoriska val snarare än faktisk tillgänglighet, rättvisa eller samhällsnytta. Samtidigt framhålls att KPI:er inte är neutrala tekniska verktyg, utan uttryck för styrningslogiker, politiska prioriteringar och institutionella praktiker. Kapitlets sammantagna slutsats är att kollektivtrafikens styrning kräver ett mer robust, transparent och reflexivt indikatorsystem. Detta förutsätter både ökad nationell standardisering och en bredare förståelse av statistikens begränsningar, där kvantitativa mått kompletteras med kvalitativ och kontextuell kunskap för att bättre fånga kollektivtrafikens roll som samhällsbärande infrastruktur.

I det här kapitlet diskuteras hur kollektivtrafiken på landsbygden i Sverige står inför en komplex utmaning: att kombinera transporteffektivitet och marknadsorienterade perspektiv med frågor kopplade till transporträttvisa, geografisk tillgänglighet och lokal utveckling. Som påtalats i tidigare kapitel var en av målsättningarna med den nya kollektivtrafiklagen att skapa en tydligare struktur för kollektivtrafikens planering och ansvar (se kapitel 2), men samtidigt har omskalningen av kollektivtrafikplaneringen skapat sprickor i planeringssystemet mellan kollektivtrafik och mobilitetsplanering i vidare bemärkelse. Dessa sprickor blir som mest påtagliga i landsbygdskommuner, där kommunala ansvar kopplade till lokal utveckling och välfärd stundtals hamnar i direkt kollisionskurs med RKM:s strävan efter transporteffektivitet och styrning mot starka stråk. Men i kapitlet visar vi även hur dessa utmaningar också skapar möjligheter att pröva nya innovativa lösningar för stärkt mobiliteten i glesa områden samt hur bil och kollektivtrafik integreras för att hitta nya lösningar för landsbygden. En övergripande slutsats är att framtidens landsbygdstrafik behöver ses som en del av välfärden snarare än enbart en transporttjänst, och att långsiktig samverkan mellan kommuner, regioner och stat är avgörande för att hela landet ska kunna leva.

Detta kapitel reflekterar över samverkan mellan forskning och praktik genom erfarenheter från arbetet med projektets referensgrupp. Samverkan har varit ett genomgående tema i antologin, både som empiriskt studieobjekt i relation till regional kollektivtrafik och som organisatorisk princip för forskningsprojektet genom att arbeta med en referensgrupp jämte forskningen. Kapitlet tar sin utgångspunkt i en iakttagelse av att referensgrupper är vanliga i samhällsorienterad forskning, men att det saknas mer utvecklade metodologiska resonemang kring deras funktion, värde och organisering. Med inspiration från teorier om transdisciplinär kunskapsproduktion diskuteras referensgruppen som en arena där forskningens analytiska och teoretiska perspektiv möter praktikens erfarenhetsbaserade kunskap. Kapitlet visar hur dialogen mellan forskare och praktiker bidragit till att utveckla systemkunskap, målkunskap och transformationskunskap i projektet, samtidigt som forskningens självständighet och ansvar enligt god forskningssed upprätthållits. Referensgruppen har fungerat som bollplank i frågor som rört forskningsdesign, val av fall, tolkning av resultat samt strategier för spridning och nyttiggörande av resultat.

Genom att sammanfatta referensgruppsdeltagarnas egna reflektioner synliggör kapitlet hur deltagandet bidragit till kompetensutveckling, nya nätverk och fördjupade kunskaper. Samtidigt pekas organisatoriska faktorer ut som avgörande för referensgruppens värdeskapande, såsom tydlig struktur, regelbundenhet, förberedande material och respekt för deltagarnas tid. Kapitlets slutsats är att referensgruppsarbete med fördel kan förstås som en transdisciplinär kunskapsprocess, där formerna för samverkan är avgörande för forskningens relevans och samhälleliga genomslag. Därmed knyter kapitlet samman antologins tematik kring styrning, samverkan och kunskap och pekar fram mot behovet av mer reflekterade och systematiserade former för samproduktion av kunskap i forskning om komplexa samhällsutmaningar.

This paper explores how regional public transport authorities in Sweden interpret and apply the “whole-journey approach” in planning for sustainable mobility. The concept refers to the idea that public transport must be planned as a seamless chain of movements, integrating the entire journey, from departure to arrival, across different modes and environments. Drawing on planning documents and interviews from five non-metropolitan counties, the study shows that, while the whole-journey approach is a shared ambition, its implementation varies in both logic and practice. Two planning logics emerge: one focused on individual users and the seamlessness of their trips, and another oriented around collective service provision through high-capacity transit corridors.

Building on existing international models, the paper develops a spatial framework identifying four overlapping spaces throughout the journey: information, departure, public transport, and arrival. The analysis finds that public transport authorities have strong control over the information and public transport spaces, concentrating efforts on digital services and integration across operators. However, their influence is limited in the departure and arrival spaces, which depend on co-planning with municipalities and national authorities. This reveals a gap between ambition and institutional capacity.

The paper concludes that the whole-journey approach is best understood as a flexible planning ideal rather than a fixed method. While it offers a promising framework for linking public transport to land-use planning, its effectiveness depends on stronger coordination across planning levels and deeper engagement with the everyday mobility needs of individuals.

Detta kapitel beskriver framväxten, organiseringen och strategiska överväganden för regionala kollektivtrafikmyndigheter (RKM) efter implementeringen av Kollektivtrafiklagen (SFS 2010:1065). Genom en kombination av dokumentstudier, intervjuer och jämförelser mellan 17 län belyser kapitlet hur lagstiftningens flexibilitet möjliggjort divergerande organisatoriska lösningar. Kapitlet visar att Kollektivtrafiklagen har resulterat i tre huvudsakliga organisationsmodeller: regionaliserade myndigheter, kommunalförbund samt hybridorganisering. Dessa modeller speglar hur inrättandet av RKM har påverkats av den successiva processen för regionbildningen i Sverige och även avstrukturella skillnader mellan täta och glesa geografier. Organiseringen av RKM diskuteras utifrån hur detta innebär en ”omskalning” av planeringsmandat men utan att relationen mellan den regionala nivån för RKM och kommunerna är formellt hierarkiskt.

Kapitlets översikt över hur RKM:er resonerar kring strategiska överväganden omfattar tre teman. Det första handlar om hållbar utveckling, för vilket RKM tolkar sitt uppdrag utifrån ett flerdimensionellt hållbarhetsbegrepp, där ekologiska, sociala och ekonomiska målsättningar är ömsesidigt beroende och ibland kan stå i konflikt. Det andra temat handlar om kollektivtrafikens relation till transportsystemet i stort och som gör att ”hela-resan”-principen blir central. RKM betraktar kollektivtrafik som både komplement och konkurrent till andra transportslag. Det tredje temat för strategiska överväganden handlar om mellanregional samverkan och strategisk styrkapacitet. Kapitlet visar dock att mellanregional samverkan präglas av asymmetrier: mindre regioner är ofta mer beroende av samverkan än större stadsregioner, vilket påverkar maktbalansen och möjligheterna till gemensam styrning.

The Nordic countries are often portrayed as frontrunners in sustainable development, combining high environmental ambitions with strong welfare systems and relatively high levels of public transport use. Yet transport remains a persistent and complex challenge. Emissions from the transport sector continue to be substantial, car dependency is deeply embedded in everyday mobility practices, and questions of accessibility, affordability and social justice have gained increasing attention. Addressing these challenges requires not only technological innovation and behavioral change, but also institutional arrangements capable of coordinating transport and land-use planning across scales and sectors.

In this context, collaborative governance has become a central feature of contemporary transport planning. In particular, the rescaling of planning responsibilities from local to regional levels has intensified the need for coordination between actors operating within different territorial and institutional logics. This essay reflects on the Swedish case of rescaled public transport planning and situates it within broader Nordic and European debates on soft and hard governance, multilevel planning and sustainable mobility transitions. It argues that rescaling has contributed to the emergence of penumbral planning spaces: hybrid governance arrangements that are neither fully formalized nor entirely informal but instead occupy an ambiguous middle ground between hard and soft spaces.