Denna artikel syftar till att visa hur en diskurs om modern som primär förälder transformeras till en legitim och förgivettagen tankefigur under perioden 1870–2010. Med en sociosemiotisk och multimodal legitimeringsanalys (van Leeuwen, 2008) undersöks hur frågorna ”varför moderskap?” och ”varför moderskap på detta sätt?” besvaras i svenska och välspridda sakprosatexter publicerade under 1870, 1940- och 2010-talet. Inspirerad av Mackay (2015) analyseras vidare hur svaren på dessa frågor relaterar till varandra över tid och inom ett transtextuellt representationskontinuum mellan legitimering och legitimitet. Analysen visar hur kristna föreställningar legitimerar modern som primär förälder under 1870-talet, och att tankefiguren representeras som mer eller mindre legitim under 1940- och 2010-talet. Artikeln fångar samtidigt hur ett kristet tolkningssystem reproduceras som ett tyst fundament när diskursen representeras som legitim under de senare perioderna. Artikelförfattaren kritiserar avslutningsvis nutida diskurser om moderskap för att vara icke-rationella och manipulativa i habermasisk mening (Reisigl & Wodak, 2001, 2016), och resonerar kring hur kritisk diskursanalys kan tjäna som medel för att påverka diskurser i emancipatorisk riktning.
The aim of this article is to illustrate how a discourse of the mother as main parent is transformed into legitimacy between the 1870s and 2010s. By applying a social semiotic and multimodal analysis of legitimation (van Leeuwen, 2008) the article investigates how the questions “why should we be mothers?” and “why should we be mothers in particular ways?” are answered in a corpora consisting of Swedish non-literary and wide spread texts published in the 1870s, 1940s and 2010s. Inspired by Mackay (2015), the article furthermore investigates how the answers relate diachronically and within a transtextual continuum between legitimation and legitimacy. The main finding regards how the discourse of mother as primary care taker is intensely legitimized during the 1870s and negotiated as legit during the 1940s and 2010s. The discourse is primarily legitimized with reference to a Lutheran system of interpretation during the 1870s, yet this system is reproduced when the discourse is represented as legit during the 1940s and 2010s, but in less overt ways. Leaning on Reisigl & Wodak (2001, 2016), the article concludes by critiquing present discourses on motherhood for being non-rational and manipulative in a habermasian sense. The article ends with a reflection on critical discourse analysis as a means for prospective and emancipatory change.