To Örebro University

Stater har ett faktiskt ansvar för multinationella företags brott mot mänskliga rättigheter då dessa begås inom statens eget territorium, detta enligt den territoriella principen. Staten är bärare av de mänskliga rättigheterna och har härigenom ett ansvar att tillse att dessa respekteras inom statens egna gränser och att eventuella överträdelser sanktioneras eller straffas. Men vad händer då en stat av någon anledning inte vill eller kan reglera multinationella företags överträdelser av de mänskliga rättigheterna? Vilken lag skyddar de människor som får arbeta under slavlika förhållanden, vars mark, bostad och grödor förstörs på grund av utländska företags exploatering och utsläpp? På vem vilar ansvaret då?

Det multinationella företagets juridiska struktur bygger idag på att varje enskilt dotterbolag utgör en egen juridisk person (helt oavsett fulkomlig styrning från moderbolaget) ensamt ansvarig för alla eventuella brott dess verksamhet ger upphov till. Detta innebär att det multinationella företaget som helhet med dess moderbolag i toppen inte har något juridiskt ansvar för de brott mot de mänskliga rättigheter som något av dotterbolagen har begått. Detta juridiska faktum lämnar oss återigen vid konstaterandet att det är varje enskild stat i vilken dotterbolagen verkar som bär ansvaret för att tillse att brott mot de mänskliga rättigheterna inte begås. Och om de gör det, att de straffas.

Tydligt är dock att detta klassiska ansvarsförhållande idag börjar ta en ny form. Sakta men säkert har nya ansvarsprinciper, vilka på olika sätt förlänger staternas ansvar, kommit att användas och diskuteras kring. De principer som, förutom territorialitetsprincipen, behandlas i denna uppsats är nationalitetsprincipen, the state responsibility principle, principen om objektiv territorialitet och the effects doctrine samt universalitetsprincipen. Av dessa fem har universalitetsprincipen visat sig mest gångbar. I den juridiska utvecklingen i bland annat USA och Storbritannien har användandet av universalitetsprincipen lett till en rättsutveckling där den nationella lagen i vissa fall har visat sig applicerbar på multinationella företags överträdelser av de mänskliga rättigheterna genom sina dotterbolag verkande i andra länder. Universalitetsprincipen ger alla stater rätt att, oavsett plats och förövare, pröva ett brott mot de universella mänskliga rättigheterna (jus cogens-reglerna) och har alltså mer eller mindre framgångsrikt använts för att utsträcka den nationella rätten till att även gälla rättssubjekt utanför staten. Idag är detta dock inte tillräckligt för att skydda människor i stater som inte vill eller kan se till att företag verkande i landet inte bryter mot de mänskliga rättigheterna.