Medierna rapporterar dagligen om våldsbrott och människors otrygghet att vistas i stadsrummet. Frågan om skapandet av trygga och säkra städer fått en allt högre prioritet bland såväl offentliga som privata aktörer. Det ställs krav på ordning och säkerhet, till exempel genom fler poliser och ordningsvakter, starkare social kontroll och kameraövervakning av tunnlar och allmänna platser. Säkerhetstänkandet har spridit sig i samhället, detta trots att brottsstatistiken inte visar på någon ökad brottslighet. Istället pekar många forskare på att vi håller på att utveckla en rädslokultur i samhället, där staden starkt förknippas med brott, våld och otrygghet, våld. En rädslokultur som hotar stadens integrerande funktioner. Bland annat är olika typer av segregation och utanförskap ett stort hot mot stadens kvaliteter: det som kortsiktigt kan skapa individuell trygghet kan långsiktigt leda till kollektiv otrygghet.
Denna situation utgör utgångspunkt för denna text som diskuterar hur en stad samtidigt kan vara öppen och trygg, innehålla såväl fredliga som konfliktfyllda möten samt omfatta kulturell mångfald och gemensamma normer. Med hjälp av urbansociologiska anknytningar visar jag på hur staden historiskt sett kännetecknas av mångfald, hur konflikter och kontroverser har hanterats fredligt och hur en social ordning gradvis utvecklats där vi lärt oss samspela med människor som inte delar våra intressen och livsstil. Det största hotet mot staden är kanske inte en tilltagande brottslighet, utan vår rädsla för det okända och de avgränsade liv många av oss lever där vi endast möte de som är lika mig själv?