Bakom inställningen till graffiti ligger inte i första en estetisk bedömning (om det är fult eller snyggt), utan en syn på vad själva verksamheten står för: vad är graffiti uttryck för, vem utövar det och hur påverkar det stadens offentliga rum? För vissa laddas graffiti med negativa innebörder och bör därför kriminaliseras: det är en verksamhet som utvecklas i destruktiv subkultur, som lockar till sig människor och som dessutom skadar det offentliga rummet, inte minst genom att den skapar urban otrygghet. För andra är graffiti en konstform: den levandegör det offentliga rummet och visar att staden är öppen och pluralistisk.
I den här texten diskuterar vi Stockholms stads policy mot klotter, vilket innehåller en nolltolerans mot graffiti, och den debatt som finns kring denna policy. Jag visar på den spänning som finns i diskussionen om graffiti, där det finns olika synsätt på vad som kännetecknar en stad, det offentliga rummet och relationen mellan frihet och trygghet i stadsrummet.