To Örebro University

Det råder knappast någon tvekan om att den styrning som under de senaste decennierna har utvecklats under paraplybegreppet New Public Management har förändrat förutsättningarna för professionella grupper inom offentlig verksamhet. Kritiska studier har synliggjort paradoxala konsekvenser som följer av marknadsutsättning och nya former av ansvarsutkrävande, med fokus på exempelvis inspektioner och granskningar (t.ex. Carlbaum et al., 2014; Lindgren, 2015). Medan samtida diskussioner om förändrade styrformer har haft ett stort fokus på NPM, har juridifiering, dvs. rättsordningens allt starkare roll ofta förbisetts (t.ex. Murphy, 2020). I vårt bidrag riktar vi blicken mot skolans område och de juridiska aspekterna i den förändrade styrningen. Ett argument vi för fram är att juridiska aspekter i styrningen behöver uppmärksammas i betydligt högre grad än vad som hittills gjorts, inte minst utifrån det sätt som juridifiering kan utmana förutsättningar för tillitsfulla relationer mellan profession och medborgare. 

Från att den svenska skolan från ca 1990-talet haft en mer decentraliserad styrmodell med ett stort handlingsutrymme för både kommuner och lärare att utforma utbildningen, återtar staten under början av 2000-talet makt och befogenheter och börjar intervenera i utbildningen på delvis nya sätt. I denna recentralisering kommer en förändrad juridisk styrning att spela en central roll. Succesivt, men med full kraft genom 2010 års Skollag, sker en expansion av juridiska bestämmelser kopplade till juridiska sanktionsmöjligheter. Skolinspektionens uppdrag att kontrollera juridisk efterlevnad stärks, och elevers utbildning formuleras alltmer i termer av individuella utkrävbara rättigheter. Till skillnad från NPM, med teman som konkurrens, belöningssystem och kvalitetsmätningar är juridifieringens teman snarare rättigheter, sanktioner och domstolar. 

Den juridifierade styrningen är inte något neutralt medel att styra skolan på. Snarare är det en kraftfull styrmodell som omformulerar utbildningens subjekt och relationer inom en rättslig ram (t.ex. Carlbaum, 2016), och där den juridiska diskursen ”can creep into our heads, live in our bodies, and form how we relate to and behave with each other” (Rosén et al., 2020, p. 12). Juridifieringen kan därmed intervenera långt in i utbildningens moraliska rum och utmana såväl professionella som mellanmänskliga värden och relationer. En fråga som vi specifikt vill diskutera är om den juridifierade styrningen och utbredning av en rättighetskultur riskerar leda till ett undvikande av tillit (se Murphy, 2020). För att diskutera detta utgår vi från ett exempel, nämligen hur föräldrar i ökande utsträckning kommunicerar upplevda brister i utbildningen genom juridiska anmälningssystem. Från skolans håll, å andra sidan, tycks en tendens finnas att upprätta former av kontraktliknande förväntansdokument för hur föräldrar ska förhålla sig till skolans professionella. En sådan dubbelriktad reglering av relationen lärare-förälder kan förstås i termer av en kedja av misstro, där regleringen av lärarna leder till en reglering av föräldrarna osv. Frågor som här aktualiseras är tilliten till såväl professionen som till medborgarna, och ytterst huruvida vi kan ha tillit till tilliten?