Pontus Fahlbeck, grundare av Statsvetenskaplig tidskrift, har efterlyst studier av ”… staters förfall och undergång genom tiderna, dess förebud och förlopp, från Grekland och Rom och ännu äldre kulturer till våra dagars folk och stater, samt upplysa och varna …” (Fahlbeck 1918:236). Genom upplysning borde vi kunna utveckla samhället till det bättre, med medborgare som bärare av goda egenskaper. ”Ty mestadels när folk och kulturer gingo under, var orsaken därtill jämte yttre våld, inre brister, sjukdomar i känsla och vilja” (Fahlbeck 1918:235). Hans gåvobrev avspeglar en ambition att studera dåtiden för att försöka förstå nutiden, men också att ”söka bot, om bot står att vinna” i syfte att ”upplysa och varna” (ibid.), och därmed undvika att upprepa tidigare misstag.
Vi tar hans uppmaning ad notam. I vår essä tar vi ett brett grepp. Med utgångspunkt i ett månghundraårigt perspektiv diskuterar vi fattigdomsbe-kämpningen i olika delar av det vi idag kallar Västeuropa, från och med 1500-talet och då framförallt med fokus på Sverige. Vi argumenterar för att fattigvården uppvisar kontinuitet genom reproduktion av lösningar baserade på kontroll, bestraffning och lokalt godtycke, men också i kategoriseringen av människor i förtjänta och oförtjänta hjälp, i stigmatiseringen av de nödställda och i bristen på likvärdighet mellan behövande och självförsörjande; m a o en fattigvårdslogik som i realiteten, med Fahlbecks uttryck, avspeglar en sjukdom ”i känsla och vilja” att hjälpa de utsatta på ett värdigt sätt. Vår fråga är: Vad ger historien om fattigdomsbekämpningen i Europa för lärdomar och har den moderna svenska välfärdsstaten kunnat erbjuda någon bot?