När Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad kom ut 1964 förbryllades recensenterna över underrubriken ”roman”, som utmanade deras förväntningar på en text av det slaget. Genreangivelsen har sedan diskuterats av alla som skrivit utförligare om boken. Det rör sig onekligen om en brokig och mångstämmig textsamling, femton fristående avsnitt som varken hålls ihop av ett genomgående narrativ eller av en gemensam värld. Däremot är det lätt att notera en rad olika mer eller mindre frekvent återkommande motiv som går in i varandra och bildar skiftande mönster. Artikeln utgår från begreppen familjelikhet och kompositroman, för att beskriva hur texten är gjord och fungerar och vilka konsekvenserna blir när man försöker tolka den. Slutsatsen blir att Polyfem förvandlad ansluter till Kyrklunds fortlöpande, passionerade men dåraktiga och fåfänga, protest mot människans villkor och att det är just i den protesten som det djupast mänskliga alltid finns.