Äktenskapsförordet är ett familjerättsligt avtal av förmögenhetsrättslig karaktär mellan makar. Parternas nära relation till varandra och avtalets långa varaktighet är några av de särdrag som skapar ett särskilt skyddsbehov, varför det också är ett avtal som är olikt många andra. Äktenskapsförodet är av stor ekonomisk betydelse för makarna och syftar till att ge möjlighet till individuell anpassning av giftorättens täcknings-område dem emellan. Den svenska lagstiftaren har dock valt att begränsa den sedvanligt tillerkända avtalsfriheten i flera avseenden, äktenskapsförodet belastas med s.k. typtvång, och makarnas avtalsmöjligheter krymper därmed.
Arbetet syftar till att göra en fördjupad analys av typtvånget och äktenskaps-förordets många begränsningar i en komparation med den danska och norska rätten, för att ge en klar och lättillgänglig översikt över svensk gällande rätt. Originaliteten i detta arbete ligger i att nå ett slutligt avvägande kring äktenskapsförordets förändringsbehov i jämförelse med samhällets utveckling och våra nordiska grannländers rättspolitiska bedömningar, jämte en undersökning av vad som anses innefattas av gällande typtvång och inte.
Av studien kan exempelvis konstateras att det ställs ett krav på precisering i förordet, som när den är tillräckligt klar beträffande egendomsordningen mellan makarna bör kunna möjliggöra förordnande beträffande fortlöpande innehav. Detta under förutsättning att den gemensamma partsviljan är väl uttryckt på ett sätt som inte anses stå i strid med gällande villkorsförbud.
I jämförelse med våra nordiska grannländer kan Sverige konstateras vara den mest restriktiva. Att av hänsyn till ett bevarande av en historisk giftorätt tillika ett lättillämpat system kvarstå i en otidsenlig reglering, anses för egen del inte vara motiv-erat. De anses inte som starka skäl nog för att frånkänna makar en möjlighet att avtala friare beträffande egendomsordningen sinsemellan när det samhälleliga behovet tycks tala därför. Det förekommer förslag i doktrinen på en minskning av giftorättens täckningsområde, att från likadelning utesluta egendom som make hade med sig in i äktenskapet tillika sådant som maken erhåller under äktenskapets gång genom gåva och arv, såsom ny huvudregel. Detta tillsammans med en utökad avtalsfrihet omfattande möjligheten att i äktenskapsförord göra skillnad mellan vad som ska gälla vid upplösning av äktenskapet p.g.a. äktenskapsskillnad och dödsfall samt makars möjlighet att på egen hand få avgöra tillämpligheten av ÄktB 12 kap. 2 §, anses utgöra skäl för förändring i enlighet med dagens efterfrågan.