Tvångsvård av vuxna missbrukare har sedan sin tillblivelse varit ett omdiskuterat ämne, dels utifrån tveksamheterna kring om det är etiskt försvarbart att omhändertaga en person för vård under tvång dels om det överhuvudtaget är möjligt att få till en förändring hos klienten under tvång. Tvångsvården har även genom tiderna kritiserats för att brista i fråga om behandlingsinnehåll och utgången för de klienter som vistats på en tvångsvårdsinstitution är allt för ofta en återgång till det tidigare missbruket. Visserligen kan en förklaring i detta vara att de som vårdas under tvång för sitt missbruk är en grupp individer med det mest allvarligaste missbruket, men ansvaret för utfallet måste även ses ligga på de förutsättningar till förändring som ges under deras vistelse på institutionen. Den enskilda behandlaren har i detta ett alldeles speciellt ansvar, de är de som möter klienterna och som utför det största arbetet mot en förändring. Syftet med denna studie har därför varit att ta reda på vilken syn behandlingspersonal inom tvångsvården har på sin egen roll som behandlare och om/hur denna syn påverkas av den omkringliggande kontexten. För att uppnå syftet har intervjuer med samt observationer av behandlingspersonal verksamma inom en tvångsvårdsinstitution skett. Resultatet visade att behandlarna hade en stark tro på klienten och till klientens möjligheter till förändring. Det som dock även framkom var att den hårda styrningen inom institutionen hade en begränsande funktion för behandlarna och att den profession de hade blev svår att utöva och den tro de innehade blev svår att förmedla till klienterna.